Obetalda skatter i Grekland motsvarade 35 miljarder euro 2010. Idag har det beloppet stigit till 76 miljarder euro. Den grekiska regeringen har medgivit att bara en bråkdel kan drivas in. Skatter och det sätt som skatter drivs in är en brännande politisk fråga.
Det kan vara på sin plats att sätta skattefrågan i ett belysande perspektiv: de två bailoutavtalen som Grekland accepterat omfattar 240 miljarder euro. Den utbetalning som den grekiska regeringen för närvarande försöker få loss omfattar 7,2 miljarder euro. En förbättrad skatteuppbörd skulle med andra ord underlätta situationen för den grekiska staten väsentligt. Det skulle även ha minskat omfattningen av de nödlån som betalats ut.
Av denna anledning har en förbättrad skatteuppbörd varit en prioriterad fråga i förhandlingarna mellan Grekland och EU. EU-länder, däribland Sverige, har erbjudit hjälp. Medarbetare från Skatteverket och Kronofogden har varit på plats för att bistå med kunnande. Utmaningarna har dock varit omfattande, mycket på grund av hur skattekontoren har varit organiserade till hur skatteindrivningen har genomförts.
En särskild utmaning har varit att kartlägga hur stort skattebortfallet är. Exakta siffror är, med tanke på frågan, svåra att få tag på. I ekonomibloggen Ekonomistas har nationalekonomen Jonas Vlachos uppmärksammat en studie som undersöker hur stort problemet är. Studien angriper problemet genom att ta reda på förhållandet mellan hushållens lånekostnader och deras rapporterade inkomster. Studien visade att i vissa yrkesgrupper överstiger lånekostnaderna 100 procent av inkomsterna. Det är i praktiken en ohållbar siffra: den visar på att det finns ett glapp mellan de inkomster som deklareras och de reella inkomsterna.
Dock är det på sin plats att poängtera att det i Grekland är det arbetsgivaren som betalar in skatten direkt till staten för den som är anställd. Studien omfattar egenföretagare, vilket i Grekland uppnår andelen 36%. Som Vlachos påpekar är detta ett tecken på att företagsbeskattningen behöver ses över och reformeras.
Andra utmaningar som ställer till med hinder är att skatteindrivningen undermineras på grund organisatoriska brister och användningen av ineffektiv teknologi: fram till och med 2013 kunde man deklarera via post eller personligen. En digitalisering av skattedeklarationen har dock bidragit till att ändra på detta, vilket man kan läsa om i denna artikel i The Guardian. En moderniserad och automatiserad skatteuppbörd bidrar till att öka transparensen och minska korruptionen.
Ett intressant initiativ som går i den riktningen har för övrigt startats av vanliga medborgare. På siten Έδωσα Φακελάκι ("Jag gav ett kuvert") kan vem som helst berätta om erfarenheter där denne behövt betala en muta (fakelaki). Hittills har 2000 fall rapporterats, vilket enligt de uppgifter man kan ta del av har omfattat belopp motsvarande 5,5 miljoner euro. Detta i sig är ett tecken på det finns mycket att göra inom detta område. Skatter, korruption och tillit utgör brännande politiska frågor.
Det kan vara på sin plats att sätta skattefrågan i ett belysande perspektiv: de två bailoutavtalen som Grekland accepterat omfattar 240 miljarder euro. Den utbetalning som den grekiska regeringen för närvarande försöker få loss omfattar 7,2 miljarder euro. En förbättrad skatteuppbörd skulle med andra ord underlätta situationen för den grekiska staten väsentligt. Det skulle även ha minskat omfattningen av de nödlån som betalats ut.
Av denna anledning har en förbättrad skatteuppbörd varit en prioriterad fråga i förhandlingarna mellan Grekland och EU. EU-länder, däribland Sverige, har erbjudit hjälp. Medarbetare från Skatteverket och Kronofogden har varit på plats för att bistå med kunnande. Utmaningarna har dock varit omfattande, mycket på grund av hur skattekontoren har varit organiserade till hur skatteindrivningen har genomförts.
En särskild utmaning har varit att kartlägga hur stort skattebortfallet är. Exakta siffror är, med tanke på frågan, svåra att få tag på. I ekonomibloggen Ekonomistas har nationalekonomen Jonas Vlachos uppmärksammat en studie som undersöker hur stort problemet är. Studien angriper problemet genom att ta reda på förhållandet mellan hushållens lånekostnader och deras rapporterade inkomster. Studien visade att i vissa yrkesgrupper överstiger lånekostnaderna 100 procent av inkomsterna. Det är i praktiken en ohållbar siffra: den visar på att det finns ett glapp mellan de inkomster som deklareras och de reella inkomsterna.
Dock är det på sin plats att poängtera att det i Grekland är det arbetsgivaren som betalar in skatten direkt till staten för den som är anställd. Studien omfattar egenföretagare, vilket i Grekland uppnår andelen 36%. Som Vlachos påpekar är detta ett tecken på att företagsbeskattningen behöver ses över och reformeras.
Andra utmaningar som ställer till med hinder är att skatteindrivningen undermineras på grund organisatoriska brister och användningen av ineffektiv teknologi: fram till och med 2013 kunde man deklarera via post eller personligen. En digitalisering av skattedeklarationen har dock bidragit till att ändra på detta, vilket man kan läsa om i denna artikel i The Guardian. En moderniserad och automatiserad skatteuppbörd bidrar till att öka transparensen och minska korruptionen.
Ett intressant initiativ som går i den riktningen har för övrigt startats av vanliga medborgare. På siten Έδωσα Φακελάκι ("Jag gav ett kuvert") kan vem som helst berätta om erfarenheter där denne behövt betala en muta (fakelaki). Hittills har 2000 fall rapporterats, vilket enligt de uppgifter man kan ta del av har omfattat belopp motsvarande 5,5 miljoner euro. Detta i sig är ett tecken på det finns mycket att göra inom detta område. Skatter, korruption och tillit utgör brännande politiska frågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar