Europapodden

Ögonbrynen höjdes när Grekland i somras utvisade fyra ryska diplomater: om denna händelse samt om Namnfrågan (med stort N?) fick jag möjlighet att kommentera i Europapopodden. 

Det är en extraordinär händelse. Med tanke på att Grekland och Ryssland delar historiska och religiösa band (hur pass täta dessa är utgör en annan fråga) var den grekiska regeringens beslut att utvisa två ryska diplomater och neka inträde till två andra en händelse utöver det vanliga. Om detta grekiskt-ryska drama kan man ta del av i det senaste avsnittet i Europapodden som man kan lyssna till här. Jag medverkar i programmets andra del.

En kommentar kan vara på plats. Något överraskad i programmets slutpunkt på vad som man inte kunde släppa nämndes, mycket hastigt, Gianni Antetokounmpos namn. Giannis framfart och bakgrundshistoria är något som är svåra att släppa: från en flykting som växte upp under knappa omständigheter i Grekland till  en flyfotad spelare i NBA utgör Antetokounmpos liv en historia med många vändningar. Det är kort sagt en berättelse som man inte kan släppa. Klippet här nedan kan fungera som en introduktion. 

En tudelad bild

Det är något av en paradoxal bild: stödet för behålla euron i Grekland är fortfarande starkt samtidigt är stödet för EU är relativt svagt. 

Det är en något tillspetsad bild men säger förmodligen en hel del. Den pekar på att det finns en klar majoritet i Grekland som vill behålla euron, enligt Public Issue som tagit fram mätningen. (Ett liknande resultat har Kapa Research kommit fram till i en mätning som publicerats nästan samtidigt: 64,5% vill behålla euron). Den kan tolkas som att det finns ett stöd för att fortsätta med att sanera den grekiska ekonomi trots alla umbäranden. Att lämna euron, det vill säga att göra en så kallad "Grexit", är fortfarande inget alternativ som lockar.

På senare tid har nämligen Grexit varit ett alternativ som framstått som alltmer lockande: låsningen i förhandlingarna mellan Grekland och IMF och EU har bidragit till att göra ett utträde från Grexit ett ämne som blivit diskuterats allt oftare. Företrädare inom SYRIZA har på sistone allt oftare talat i termer om att inte utesluta en debatt om en återgång till drachman. Då skulle man, enligt denna logik, slippa de umbäranden och krav som ställs för att den grekiska regeringen ska kunna kvittera ut nya nödlån.

Det är dock samtidigt svårt att avfärda talet om en Grexit som grundlöst. Samma mätning visar på att stödet för euron har sjunkit över tid. Drachmans förespåkare kan sägas få allt mer vatten på sin kvarn. Denna trend sammanfaller dessutom med en trend där stödet för EU blir allt svagare. En mätning som Eurobarometern visar nämligen att knappt 17% har en positiv uppfattning om EU.

De två bilderna bidrar viktiga nycklar för att förstå det närmast ambivalena stämningsläget i Grekland gentemot Europa.

Starkt stöd för EU. Svagare stöd för euron.

Stödet till EU starkt men svagare stöd för euron. Det visar en mätning som genomförts efter folkomröstningen i Storbritannien.

Stödet för EU är starkt. Om en folkomröstning skulle hållas idag i Grekland skulle 56% rösta ja till att stanna kvar i EU. 39% skulle rösta nej. Det visar en undersökning som Public Issue genomfört och som publicerades den 25 juli. Att Grekland skulle följa Storbritannien ut ur EU ser med andra ord inte ut att vara på agendan.

Samtidigt blir stödet för euron allt svagare. På knappt ett år tycks andelen som tycker sig att framtiden skulle utvecklas bättre utan euron nästan fördubblats från 18% till 32%. Med 50% stöd är det dock tydligt att det finns en majoritet för att stanna kvar inom eurozonen.
Det är dock allt fler som tvekar. Vinden tycks, åtminstone för tillfället, ha vänt.

Grexit spökar igen

Spekulationerna om en Grexit tilltar troligen om dödläget i förhandlingarna mellan Grekland och EU och IMF består.

Röster om en Grexit kan återigen höras. De strandade förhandlingarna mellan den grekiska regeringen och EU och IMF har återigen fått fart på spekulationerna om en Grexit. Tecken på detta kan skönjas, åtminstone enligt Financial Times: "Many signs of a repeat of last year’s Grexit drama are present: irreconcilable differences between Athens and its bailout creditors; a looming July debt payment owed to the European Central Bank; angry denunciations by embattled Greek prime minister Alexis Tsipras".

Även den ansedda tidningen The Economist kan räknas till den grupp som kalkylerat med sannolikheten för en Grexit: "The Economist Intelligence Unit has maintained the view that there is a 60% risk of Greece leaving before the end of our five-year forecast period. We do not think that the policies contained in the third bail-out programme will generate sufficient economic growth to mitigate Greece’s debt burden or reduce popular disaffection".

Intressant nog börjar även opinionen i Grekland skifta. Stödet för euron, tidigare mycket starkt, har börjat sjunka om man tolkar en mätning som genomförts av Public Issue nyligen: andelen som har åsikten att landets utveckling skulle förvärras om landet lämnar euron och återvänder till drachmen sjönk från 64% i november 2015 till 49% i april 2016.



Detta reser frågor kring vad som kan hända i det fall ingen förhandlingslösning inte nås vid det Eurogruppsmöte den 9:e maj som Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem har utlyst, (som bland annat To Vima rapporterar om). Hur kommer, till exempel, det sjunkande stödet för euron att användas? Mot bakgrund av händelseutvecklingen under det förra året är det mycket som talar för att risken för en grexit inte ska underskattas.

Samtidigt finns det argument som talar för att EU:s ledare kommer att söka undvika ett scenario där Grekland lämnar euron, eftersom det i sin tur skulle väcka frågan vilket land som står näst på tur. Det ligger mycket i det som The Economist skriver:

"If Greece were forced out, investors would immediately question whether the euro zone was still a permanent monetary union or a looser form of currency regime. They would look for the next most Greece-like country in the bloc and start to probe its vulnerabilities"

Ett seminarium om reformer

Hur man ska arbeta med reformer är ingen enkel fråga. Den är ofta svår och sannolikt även förenad med dilemman och motstånd. Jag blev inbjuden till seminariet "Den europeiska agendan" att, bland annat, berätta om hur man kan arbeta med reformer, genom att visa på lärdomar från Grekland. Utmaningen för all form av reformarbete består i att kunna förklara, förankra och skapa förståelse. Cirka 22.30 in i seminariet kan man ta del av mina tankar.

Ett delat land: liten marginal mellan jämnstora sidor

Det är ett delat land som på söndag ska säga sitt i den utlysta folkomröstningen. 

Två dagsfärska mätningar från olika opinionsinstitut ger ett närmast entydigt svar: landet är delat. Marginalen mellan de två sidorna är för närvarande liten. En mätning från ALCO som publicerats idag i tidningen Ethnos ger ja-sidan 44,8%, nej-sidan 43,5%. Andelen osäkra väljare är 11,8%. En mätning som genomförts av Makedoniens universitet som publicerats idag hos Bloomberg ger istället nej-sidan ett litet övertag: nej 43%, ja 42,5 %. Andelen osäkra är 14,5%. Därmed är det svårt att säga hur omröstningen på söndag kommer att falla ut.

Tittar man dock på trenden så har nej-sidan tappat jämfört med utgångsläget medan ja-sidan knappat in. Men mycket kan dock spela in framöver. Hur påverkas opinionen av att bankerna hålls stängda? Hur tolkas IMF:s uppdaterade skuldanalys som presenterades igår? Hur uppfattas avhoppet från fyra parlamentsledamöter från Oberoende greker (Anel)? Det är svårt att säga.

Att marginalerna är små kan leda till att mobiliseringen av de osäkra väljarna blir vad som fäller avgörandet i omröstningen. Ikväll kommer båda sidor hålla manifestationer exakt samtidigt och inte så långt ifrån varandra i syfte att förstärka mobiliseringen till sin sida. Uppslutningen kommer, försiktigt uttryckt, sannolikt att användas för att tolka in stödet för endera sidan och kan därför ses som ännu en opinionsundersökning.

Ytterligare en sak som kan fälla avgörandet är hur själva folkomröstningsfrågan kommer att tolkas. Blir det så att själva frågan tolkas som ett ja eller nej till euron, så ser situationen annorlunda ut: ju närmare valdagen vi kommer, desto starkare tycks stödet för euron bli, enligt ovannämnda mätning:

Men som alltid i dessa sammanhang är det svårt att sia om utgången. Rimligt är nog att anta de grekiska väljarna ännu inte har satt ner sin fot. Inget är ännu bestämt. Allting flyter. 

Vägval euro

Ett vägskäl kommer allt närmare, men färdvalen skiljer sig åt. Det visar en ny undersökning som Makedoniens Universitet har genomfört och som publicerats av SKAI. 

Det hela dras till sin spets i en undersökning som publicerats idag (och som Kathimerini refererar till): vad är väljarna villiga att göra? Mot bakgrund att stödet för euron i Grekland är fortsatt starkt (vilket även undersökningen visar: 66,5% föredrar euron, jämfört med 27% som vill återinföra drachman) är väljarna beredda att acceptera ett avtal där ytterligare besparingar och reformer behövs? Det är nämligen mycket troligt att de pågående förhandlingarna mellan Grekland och EU/IMF kommer att mynna ut i just detta val. En folkomröstning kan komma att hållas kring just denna fråga. Undersökningen söker med andra ord sondera hur väljarna ställer sig inför ett sådant scenario.

Svaren från undersökningen är mycket intressanta. Stödet för euron sjunker till 55,5% om Grekland behöver gå med på ett avtal som innebär besparingar och reformer. Parallellt stiger stödet för drachman till 35%. Det är således en tydlig övervikt för euron även om det innebär ytterligare reformer och besparingar. 

Mer intressant blir resultaten när frågan kopplas till partitillhörighet: 58% av SYRIZAs väljare föredrar en återgång till drachmen framför ett nytt avtal som innebär besparingar och reformer. Bland Ny Demokratis väljare är 95,5% villiga att gå med ett sådant avtal för att kunna behålla euron. Med andra ord, en vänster-högerdimension dyker upp. 

Sett i ett större sammanhang ger undersökningen från Makedoniens Universitet stöd till den trend som man kan ana i andra undersökningar som publicerats nyligen (läs gärna detta inlägg och detta). Den ger även en intressant signal angående den färdriktning som föredras av väljarna i det vägskäl som stadigt närmar sig för Grekland.

Om en eventuell Grexit och dess följder

Återigen har debatten om en Grexit väckts. Denna gång som en möjlig konsekvens vid en eventuell valseger för den grekiska oppositionen. Även om sannolikheten för att ett sådant scenario inträffar inte ska överdrivas bör man inte heller underskatta de ekonomiska och politiska följderna om en Grexit förverkligas. Dessa kan vara långt större och omfatta långt fler än vad som framkommer vid en första betraktelse.

Bakgrunden till att det åter igen pratas om en Grexit har att göra Syriza och dess vallöften. Inför valet den 25 januari har partiet lovat att omförhandla och skriva ned Greklands skulder. Tillsammans med partiets övriga vallöften om lättnader och lindringar för ekonomiskt utsatta grupper samt en allmän återställarpolitik som rullar tillbaka många av de reformer som genomförts har det väckt reaktioner såväl i Grekland som i omvärlden. Främst har reaktionerna från Tyskland noterats: förbundskansler Merkel har sagts vara beredd på att låta Grekland lämna Eurozonen om landet inte håller sig till den överenskomna saneringspolitiken. Detta har fått talet om en Grexit att ta fart de senaste dagarna.

Det finns i skrivande stund en uppenbar risk att allt tal om en Grexit blir till en självuppfyllande profetia. Bloomberg rapporterar att tre miljarder euro netto har tagits ut ur bankerna i Grekland under december månad. Om oron för en Grexit stiger och blir påtaglig kan det få fler att vilja ta ur sina pengar ur banken, eller föra ut dem utomlands där de står säkrare. Detta kan i sin tur bidra till att en process sätts igång som leder till att Grekland lämnar euron och återinför drachman. Ingen vill förmodligen stå med svarte petter när alla andra ser över sitt eget hus.

Samtidigt finns det anledning till att se mer nyktert på talet om en Grexit. Under 2014 har Grekland brutit med den nedåtgående ekonomiska utvecklingen som landet upplevt i över fem års tid. De statliga finanserna uppvisar för 2014 ett primärt överskott innan betalningar för räntor och skulder görs (vilket är väsentligt både för den som har fordringar på landet och för den som kan tänkas vilja investera i det). Därtill väntas den grekiska ekonomin växa under 2015 och 2016. Arbetslösheten har (även om den är mycket hög) sjunkit något och kan sjunka ännu mer under 2015 om den för landet viktiga turismsektorn får upp farten igen. Den ekonomiska-, politiska- och, inte minst, sociala situationen i landet är fortfarande allvarlig. Det är dock långt ifrån den akuta situation som landet befann sig 2009-2012. Allvarligt, men på väg att bli något bättre. Så kan nog läget i landet sammanfattas.

Läget kan dock snabbt förvärras om talet om en Grexit eskaleras och blir till verklighet. En Grexit skulle innebära att drachman åter införs. Sannolikt skulle den nyintroducerade drachman snabbt sjunka i värde (med uppemot 60% procent om denna tankesmedja har rätt). Initialt behöver ett sådant utfall inte vara negativt för ett land: en billigare drachma för det goda med sig att grekiska varor och tjänster blir billigare och efterfrågas av omvärlden. Det skulle i sin tur bidra till att återhämtningen i landet förenklas och snabbas upp. Den utvecklingen vore i så fall även mindre plågsam än det saneringsprogram som Grekland har genomfört de senaste åren.

På lite längre sikt gör sig dock de negativa konsekvenserna påminda. En billigare drachma innebär i praktiken att importen blir dyrare. Utländska lån, varor och tjänster blir dyrare då de ska betalas med utländsk valuta - med en drachma som tappat i värde. Dessutom leder det till att den relativa fattigdomen ökar i förhållande till omvärlden. Detta är ett fenomen som alla blir påminda om när man reser utomlands och kronan sjunker: man får mindre valuta för pengarna.

Utöver detta kan den negativa ekonomiska utvecklingen leda till kompensationskrav och till krav på högre löner och ersättningar. Det leder i sin tur till att grekiska varor och tjänster blir dyrare och efterfrågas mindre. Därmed är man tillbaka på ruta ett. Med tillägget att man har blivit fattigare. Utan att ha genomfört nödvändiga ekonomiska reformer för att landet ska komma på fötter igen. (Det är dock på sin plats att påpeka att allmän ekonomisk teori säger att en strategi med en sjunkande valuta har bäst utsikt att lyckas om den kombineras med ekonomiska reformer och stigande produktivitet). Hur man än vrider och vänder på det är Grexit en riskabel strategi som kan bli både dyr och plågsam.

Det är dock inte bara Grekland som har att förlora på en Grexit. Det finns ekonomiska och politiska risker som kan drabba omvärlden. Krisen kan lätt spilla över till andra länder. "In the short run, it would be Lehman Brothers squared,” är den varning som Barry Eichengreen, ekonomiskhistorisk professor vid Berkeley, lämnar. Inne på samma spår är även The Economist, som är en tongivande aktör i den ekonomiska debatten. En Grexit skulle bli dyr för samtliga inblandade:

Everyone agrees that a Grexit would impoverish Greece in the short-term and only few voices warn that a Grexit might not be smooth sailing for the Eurozone. But no one seems to remind the Northern champions of a Grexit that a Grexit would entail great costs for Northern tax payers as well.

Tillsammans med de ekonomiska riskerna kommer de politiska. Peter Bofinger, ekonomisk rådgivare åt förbundskansler Merkel, anger till Bloomberg att "even if the economic impact could be contained, the political consequences would be unpredictable. The EU would become even more fragmented, making separate countries more vulnerable to outside influences." I ett läge där Europa oroas av händelserna i Ukraina och Ryssland är en Grexit förmodligen en ovälkommen utveckling. En Grexit skulle kunna följas av andra länders utträde. Det skulle även öka spänningarna inom eurozonen. Kanske kommer euron rent av kollapsa.

Av denna anledning kan man de senaste dagarna börja skönja tendenser till att vilja kyla ned talet om en Grexit. Igår kväll  rapporterade Sveriges Radio att EU-kommissionen lämnat beskedet att inget medlemsland kommer att tillåtas lämna eurosamarbetet. "Ett euromedlemskap är oåterkalleligt", har EU-kommissionens talesperson Annika Breidthardt meddelat. Detta kan tolkas som att talet om en Grexit bör ses som ett mindre realistiskt utfall.

Därutöver bör man uppmärksamma det uttalande som tyska SPD lämnade häromdagen. SPD är koalitionspartner till CDU, med andra ord den ena parten i den regering som styr landet under förbundskansler Merkels ledning. “Europe can’t afford a Greek exit”. Det är det besked som Joachim Poss, biträdande ekonomiskpolitisk talesperson för SPD, lämnar. Att CDU ensidigt skulle ta beslut om att tillåta en Grexit får därmed ses som mindre troligt.

Allt detta leder till att talet om en Grexit inte bör överdrivas. Samtidigt bör inte heller de ekonomiska och politiska följderna vid en Grexit underskattas. Det finns all anledning att följa utvecklingen i ett land vid Europas rand med ett mått av sans och balans.

Uppdatering 8/1: Förbundskansler Merkel tonar nu ned hotet om en Grexit och vill att Grekland stannar kvar i eurozonen.

Reformer istället för rigiditet

Generalstrejken i Grekland - den 30 i ordningen sedan krisens början - är den händelse som i dagarna väcker mest uppmärksamhet. Lite mindre uppmärksammat, för att inte säga knappt alls, är att just idag, den 21 februari, markerar uppgörelsen vilken innebar att Grekland löstes ut en andra gång och undvek att gå i total bankrutt. Uppgörelsen, som träffades under ett par hektiska dygn, innebar att ett antal andra krisdrabbade länder utöver Grekland räddades undas. Sannolikt innebar uppgörelsen även att den europeiska valutasamarbetet undgick att haverera. Med anledning av denna årsdag kan det vara intressant att reflektera över hur Europa inte ska hamna i samma sits som Grekland. Här nedan återfinns ett kort inlägg till denna debatt.

   Idag på dagen för ett år sedan pustade många ut i Europa. Det betyder dock inte att vi idag kan andas ut. Uppgörelsen den 21 februari 2012 på totalt 386 miljarder euro bidrog inte enbart till att Grekland, kring vilken dramat hade kretsat kring, löstes ut. Även Irland och Portugal räddades undan bankrutt. EU köpte sig samtidigt tid för att ta sig an Italien och Spanien, vars fall väckte oro. I förlängningen räddades troligtvis det europeiska valutasamarbetet undan från ett totalt haveri. Det var nog med en lättnad som den belgiska finansministern Steven Vanackere kunde tala om uppgörelsen som ”ett sanningens ögonblick”. Natten till den 21 februari utgjorde kulmen på ett par dramatiska dygn.
     Även om läget idag ett år senare är lugnare är det långt ifrån stabilt. Ett nytt ögonblick av sanning kan mycket väl närma sig. Det finns en växande insikt om att den europeiska skuldkrisen beror på en avsaknad av politik för reformer, tillväxt och utveckling. Under lång tid har en politik förts som, i olika utsträckning beroende på land, kännetecknas av protektionism, nepotism och klientelism. Motsatsen, det vill säga strukturomvandling, omdaning och anpassning till globala villkor och lokala behov, har lyst med sin frånvaro. Istället har man tagit den enkla vägen: lån på lån har lagts till för att finansiera skenande offentliga utgifter. Euro- och valutakrisen har sin rot i frånvaron av reformer. Vi skördar nu vad passiviteten har sått. Den 21 februari kastar fortfarande en skugga.
     Ett klargörande kan här vara på sin plats. Många har lagt skulden för den nuvarande krisen på euron. Eurons konstruktion har brister. Men den har dock en viktig förtjänst. Den är bättre alternativet: de länder som drabbas hårdast av krisen – Spanien, Portugal, Grekland, Irland och Italien – uppvisar ett mycket starkt stöd för euron. Den ses som ett bättre alternativ jämfört med hur det var tidigare. Då kunde länderna låta sedelpressarna gå varma samtidigt som medborgarnas besparingar gröptes ur. I Italien, ett land som haft 58 regeringar på 65 år, ses euron som dess starkaste band till Europa. Den betraktas nästan som en säkerhet mot politikers bistrande förmåga att ta nödvändiga beslut för att sanera en tärd ekonomi. Euron tvingar beslutsfattare att ta bli mer aktiva för att vända på utvecklingen. Mer har hänt i Grekland under det senaste halvåret än under de trettio föregående åren.
Mer behöver dock hända för att undvika att den 21 februari upprepas. Det har gått snart 15 år sedan den europeiska handelspolitiken senast förändrades, reformerades och liberaliserades.  
    Tjänstehandeln, som pekas ut som en framtidssektor, hämmas fortfarande av regleringar som är kvarlevor av ett planekonomiskt tänkande från förra seklet. Miljövaror och tjänster, som skulle kunna underlätta arbetet med att nå klimatpolitiska mål, dras med betungande tullar, skatter och diskriminerande regleringar. Det är lätt och lockande att avfärda läget som ett problem för byråkrater långt borta i Bryssel. Det döljer dock det ömsesidiga beroende som påverkar Europas ekonomier; ett tillstånd som gäller i synnerhet för en öppen och exportberoende ekonomi som Sveriges.
    Europa behöver förändring.
Det behövs helt enkelt mer reformer och mindre rigiditet, ökad öppenhet och minskad byråkrati. Det är först när Europas länder på allvar aspirerar på en hållbar ekonomisk politik som vi kan börja andas ut.