onsdag 17 oktober 2018

Kommer koalitionen att kollapsa?

Den styrande regeringskoalitionen kan komma att kollapsa över oenighet avseende Nordmakedonien.

En allt mer tilltagande oenighet kring Prespesavtalet kan komma att fälla den grekiska regeringen. Ordföranden för Oberoende greker (ANEL) Panos Kammenos motsätter sig Prespesavtalet, det vill säga den föreslagna överenskommelse som tagits fram av Grekland och FYROM för att lösa den mångåriga konflikten avseende namnet för den före detta jugoslaviska delrepubliken. Kammenos (som är ledare för den juniora partnern i den grekiska regeringen) hotar att lämna regeringen om avtalet ratificeras i det grekiska parlamentet. Det kan skapa en allvarlig politisk kris för premiärminister Alexis Tsipras. Utan de sju ledamöterna från Oberoende greker försvinner regeringens majoritet, som för närvarande räknas till tre rösters övervikt.

Man kan spekulera i varför krisen uppkommer nu. En uppenbar anledning är det utsatta läget i opionen. Det är i dagsläget ytterst tvivelaktigt om Oberoende greker återfinns i det grekiska parlamentet när val hålls nästa år. Kammenos agerande kan ses som ett sätt att göra sitt parti fortsatt relevant i väljarnas ögon. Som ledare för ett nationalistiskt parti är den så kallade namnfrågan, det vill säga konflikten angående med grannlandet i norr över namnet, en känslig fråga; (en fråga som för övrigt även behandlats här). Det är svårt för Kammenos att backa i en fråga som är central för hans väljare.

Samtidigt är det även anmärkningsvärt att Kammenos är villig att offra koalitionen för att kunna profilera sitt parti. Om regeringskoalitionen kollapsar, så faller troligen även regeringen. Resultatet lär i så fall bli att ett nyval blir utlyst. Det pågår således ett högt spel inom regeringen.

Uppdatering: Utrikesminister Nikos Kotzias har idag avgått med anledning av oenigheten kring den nordmakedonska frågan. Enligt uppgifter till Kathimerini avgår Kotzias på grund av otillräckligt stöd från premiärminister Tsipras.


På bilden: Avgående utrikesminister Nikos Kotzias




onsdag 26 september 2018

Europapodden

Ögonbrynen höjdes när Grekland i somras utvisade fyra ryska diplomater: om denna händelse samt om Namnfrågan (med stort N?) fick jag möjlighet att kommentera i Europapopodden. 


Det är en extraordinär händelse. Med tanke på att Grekland och Ryssland delar historiska och religiösa band (hur pass täta dessa är utgör en annan fråga) var den grekiska regeringens beslut att utvisa två ryska diplomater och neka inträde till två andra en händelse utöver det vanliga. Om detta grekiskt-ryska drama kan man ta del av i det senaste avsnittet i Europapodden som man kan lyssna till här. Jag medverkar i programmets andra del.

En kommentar kan vara på plats. Något överraskad i programmets slutpunkt på vad som man inte kunde släppa nämndes, mycket hastigt, Gianni Antetokounmpos namn. Giannis framfart och bakgrundshistoria är något som är svåra att släppa: från en flykting som växte upp under knappa omständigheter i Grekland till  en flyfotad spelare i NBA utgör Antetokounmpos liv en historia med många vändningar. Det är kort sagt en berättelse som man inte kan släppa. Klippet här nedan kan fungera som en introduktion. 







torsdag 30 augusti 2018

Regeringen ombildas åter igen

Premiärminister Tsipras ombildar sin regering åter igen. Ett tänkbart syfte är att konsolidera regeringskoalitionens bräckliga majoritet i parlamentet. Ett annat är att förbereda SYRIZA inför ett kommande nyval.



I veckor hade rykten varit i omlopp att en ombildning av regeringen var i antågande. Tisdagen den 28:e augusti kom så beskedet. Den grekiska koalitionsregeringen ombildas; det är den andra regeringsombildningen enbart under 2018.

Precis som den föregående ombildningen är det tänkta syftet med den senaste att konsolidera regeringens ställning. Två oberoende parlamentsledamöter - konservativa Katarina Papacosta och Mariliza Xenogiannakopoulo, tidigare socialist - knyts till regeringen och upphöjs till statsråd. Papacosta får den portfölj som tillhör den biträdande civilskyddsministern och Xenogiannakopoulo får i uppdrag att leda Ministeriet för administrativ återuppbyggnad. På så vis stärker regeringens sin bräckliga majoritet i parlamentet; partiet har efter ett par tidiga avhopp efter höstvalet 2015 blott haft ett par rösters marginal i parlamentet.

Noterbart är, bland alla förändringar i ombildningen, att Fotis Kouvelis, flyttas upp i hierarkin och får i uppdrag leda Sjöfartsdepartementet. Kouvelis, som har varit ledare för utbrytarpartiet Demokratisk Vänster, är en politiker som (åtministone tidigare) utövat ett visst inflytande inom vänsterkretsar. På så vis knyts även han närmare regeringen.

Noterbart är även att den stridbare Panos Skourletis, som under sin tid som statsråd bland annat hamnat i konflikt med bland annat Eldorado Mining över gruvkoncessionen vid Skouries, lämnar posten som inrikesminister. Han får i uppdrag att bli partisekreterare för SYRIZA, ett drag som får sägas varit gjort med ett öga riktat mot ett kommande nyval.

Därmed hamnar vi vid den andra intrycket av regeringsombildningen. Även om den omedelbara följden av regeringsombildningen är att premiärminister Tsipras stagar upp en skör parlamentsmajoritet ingår sannolikt i kalkylen att förbereda sig inför ett nyval. Då kan stridbara strateger som Skourletis spela en viktig roll. Då är det även av betydelse att ha knutit till sig politiker som kan tänkas ge sitt stöd till Syriza.

Ett nyval kan nämligen komma tidigare än väntat. När det grekiska parlamentet senare i höst ska rösta för att ratificera den så kallade Prespesöverenskommelsen (dvs. namnöverenskommelsen med grannlandet i norr) har Syrizas koalitionsparter Panos Kammenos, ledare för Oberoende greker, aviserat han tänker rösta emot. Då spricker regeringen, och då är ett nyval sannolikt ett faktum. 

tisdag 21 augusti 2018

En reflektion: bailoutprogrammet är över, men krisen kvarstår

Idag lämnar Grekland officiellt det tredje bailoutprogrammet. Det är en dag för reflektion.

Efter nästan tio år av kris lämnar Grekland ännu ett bailoutprogram. Det tredje i ordningen, för att vara korrekt. Det är tveksamt om det är något att fira. Det är förmodligen mer lämpligt att ägna tillfället åt att reflektera. Det finns en hel del att reflektera över: bailoutprogrammet må vara över, men krisen består.

Krisen är på många sätt unik. Den är komplex och den har olika dimensioner. Det kan vara på sin plats att gå igenom dess olika aspekter: den ekonomiska, den sociala, den politiska, och, som en kombination av de tre föregående, den humanitära krisen.


Den ekonomiska krisen är kanske den som har varit mest enkel att visualisera. Kanske på grund av att den går att mäta och på så vis göras mer begriplig. I tid och utsträckning är den ekonomiska depression som Grekland upplevt mer omfattande än den som USA genomlevde under 1930-talet, den som i historieböckerna betecknas som "The Great Depression". Den amerikanska ekonomin föll från en topp 1929 och nådde en botten fyra år senare, 1933. Därefter återhämtade sig ekonomin. Utvecklingen i Grekland liknar den i USA på 1930-talet. Från den topp som den grekiska ekonomin befann sig 2007 har närmare en fjärdedel av landets ekonomi fallit bort. Det finns dock en väsentlig skillnad jämfört The Great Depression. Den grekiska ekonomin fortsatte att falla åtta år efter det att krisen inleddes. Även om prognosen för 2018 pekar på en blygsam tillväxt på cirka 1.1 procent är det långt tillbaka till hur det var innan mätt i BNP. När och om nationalekonomer och andra uppdaterar definitionen av en ekonomisk depression är det mycket som talar för att Grekland kommer att bli en måttstock mot vilka andra depressioner mäts.

Men den kris som Grekland genomgår låter sig inte enbart fångas in i begreppet ekonomisk depression. Krisen är mer omfattande än så. I sviterna av krisen i Grekland har fattigdomen ökat, de disponibla inkomsterna sjunkit, pensionerna sänkts och de sociala konsekvenserna blivit allt mer omfattande: Som en yttersta följd av krisen har självmordstalen ökat. Parallellt har födslotalen sjunkit. Nästan ingen som bor i Grekland har kunnat undgå krisens effekter; såväl gammal som ung har påverkats. Bland pensionärer lever 45% under den så kallade fattigdomsgränsen. Kanske än mer kännbara är konsekvenserna för de unga: mer än hälften står utan jobb i Grekland. Många unga lämnar landet eftersom de inte ser någon framtid i det. Det råder, tio år senare, en social kris i Grekland.


Samtidigt som många unga lämnar landet kommer dagligen till Grekland människor som flyr för sina liv från de blodiga konflikterna i Syrien, Afrika och Mellanöstern. Visserligen är flödena avsevärt mindre än vad de var vid krisens höjdpunkt 2015 (då mer än 350 000 anlände sjövägen till Grekland). Men flödena finns kvar. De droppar in pö om pö, i knappt sjövärdiga båtar, vid Chios, vid Rhodos och vid andra öar som löper längs med den turkiska kusten. Som en följd av att vägen in till Europa stängts väntar många migranter under svåra förhållanden på möjligheten att ta sig vidare, eller åtminstone att få ett besked. Den humanitära krisen är långt ifrån över.

Men det slutar inte där. Parallellt med den ekonomiska, sociala och humanitära krisen pågår dessutom en politisk. Det politiska landskapet i Grekland har i samband med krisen förändrats påtagligt. Det är idag knappt igenkännbart. Små, nischade partier som tidigare befunnit sig långt ut i marginalerna av det politiska spektrumet har i samband med krisen vuxit i popularitet och vunnit inflytande. Ett av dem, SYRIZA, har två gånger om bildat regering tillsammans med ett annat nationalistiskt uppstickarparti från den rakt motsatta änden av det politiska spektrumet, Oberoende greker (ANEL). Många nya partier har skapats, blommat upp och fallit undan under denna tid. Samtidigt har gamla, etablerade partier sett avhoppare lämna och väljare överge dem. Perioden kännetecknas av ett flertal regeringar har kommit och fallit under ett relativt kort tidsintervall. Under en period av sex år har fem val till parlamentet hållits. Detta indikerar omfattningen av den politiska krisen i landet.

Allt detta bidrar med ytterligare dimensioner till den kris som Grekland går igenom, en kris som i mångt och mycket är olik andra. Samtidigt är det oklart vad som kommer bidra till att krisen avslutas.

Att få igång den ekonomiska utvecklingen är en viktigt verktyg för att ta sig ur krisen. Utländska direktinvesteringar pekas ut som en nyckel. Det finns dock utmaningar för att få igång en sådan utveckling, vilket projekt som Ellenikon och Eldorado Mining pekar på. Det säger en del att Grekland rankas på plats 59 av 190 länder av Transparency International när det gäller förekomsten av korruption och på plats 67 av 190 i Världsbankens ranking när det gäller lättheten att bedriva affärer i landet. Byråkratin i landet beskrivs som byzantisk och administrationen som antik. Det finns mycket att göra för att modernisera och uppdatera statsapparaten.

Det finns dock ljuspunkter. Det kan vara värt att lyfta fram dessa som en kontrast mot den mörka bild som tecknas av landet. Den för landet viktiga turistsektor upplever för närvarande ett uppsving. Landet uppvisar ett (primärt) överskott i dess finanser. Det finns spjutspetsforskning som intresserar och attraherar, särskilt inom solceller, vilket Porfyrosprojektet är ett tecken på. (Som kuriosa kan nämnas att den uppmärksammade elbilsproducenten Tesla undersöker möjligheten att etablera ett forskningscenter i Grekland).

Om detta räcker att avsluta den långvariga krisen återstår dock att se. Något säger mig att Greklands senaste odysse är långt ifrån över. I fjärran hägrar ännu Ithaca.

måndag 9 juli 2018

Mittenvänsterkoalitionen spricker

Socialdemokratiska/socialliberala To Potami lämnar mittenvänsteralliansen Kinima Allagis bara ett par månader efter att den har bildats.

Chanserna att en ny utmanare på allvar etablerar sig i grekisk politik får sägas minska. Detta är den mest troliga utvecklingen sedan Potamis ombud röstade för att lämna Kinima Allagis (Rörelsen för förändring), den partikonstellation som bildats av att PASOK, Demokratisk Vänster och ett antal mindre partier tog beslut om att slå sig samman. 

I teorin skulle det nybildade partiet få ett påtagligt inflytande i grekisk politik i kraft av det rådande parlamentariska läget och opinionsstödet. Detta indikerade mätningar så sent som i mars, som visade på att Potami skulle kunna bli en attraktiv koalitionspartner för såväl SYRIZA som Ny Demokrati.

Nu blir det inte så. Samtidigt är beskedet ingen överraskning. Kinima Allagagis är en konstruktion med en konflikt inbakad: med sin historia, sitt stöd och sin storlek är PASOK att likna vid en jätte som kastar en skugga över de andra partierna i alliansen. Det är talande att när den blivande alliansen skulle välja sin första partiledare i november 2017 samlade kandidater för PASOK mer än två tredjedelar av rösterna (Fofi Gennimata och Nikos Androulakis). Potamis partiledare, Stavros Theodorakis, samlade knappt var tionde (9,8%) röst. Detta ger en fingervisning om styrkeförhållandena partierna emellan. 

Alltsedan partiledarvalet har det förekommit tecken på att samarbetet mellan PASOK och Potami gnisslat (alliansen slutfördes aldrig helt och hållet; opinionsmätningar har förekommit där partierna särnoterats). Många har undrat om tillståndet i relationen. Är det på? Av? Eller är det rent av vilande? Helt klart är att det var komplicerat.

Det återstår det att se hur Potami ska kunna klara sig på egen hand. Prognosen är för närvarande mindre hoppfull. Vore det val idag hamnar Potami sannolikt utanför treprocentsspärren och ramlar därmed ut ur parlamentet. Denna mätning från 28:e juni indikerar just detta. Potami har troligen en turbulent tid framför sig.



torsdag 31 maj 2018

Grekerna och Europa: ett komplicerat förhållande

Ett tydligt stöd för att stanna kvar i EU och behålla euron trots missnöje med den ekonomiska utvecklingen, visar en nyligen publicerad undersökning.

Dianeosis studie som kartlägger grekernas åsikter om EU överraskar. Två av tre greker har en övervägande positiv bild av Greklands medlemskap i EU. Det är en tydlig uppgång jämfört med föregående år, (vilket visas i det nedre diagrammet).  "Resultaten av årets undersökning visar att de antieuropeiska stämningarna försvagas" [min översättning], sammanfattar Dianeosis sin studie. Ett rimligt antagande om studiens resultat hade troligen varit att uppfattningen om medlemskapet i EU hade utvecklats i en än mer negativ riktning. Detta med tanke på de senaste årens segslitna dragkamp mellan Grekland och EU. Studien motsäger detta antagande. Den uppvisar även en mer nyanserad bild om hur grekerna uppfattar Europa.
Även svaren på vad medlemskap medfört överraskar. 30,4% av grekerna tycker att EU bidragit till ett bättre skydd av miljön. Det är det klart tydligaste fördelen med medlemskapet. Mindre överraskande, och  sannolikt färgat av den långvariga krisen i Grekland, är svaret på den mest negativa konsekvensen av landets medlemskap: 21,1% anger ekonomisk tillväxt och välstånd.
En grexit verkar inte vara ett attraktivt alternativ enligt samma studie. Två av tre greker vill behålla euron. Det ska dock tilläggas att en dryg majoritet, 56,8%, tycker att det var övervägande fel av Grekland att ansluta sig till euron. Förhållandet till euron är med andra ord komplicerat.
Inte heller verkar att träda ur EU vara ett aktuellt alternativ. 84,2% antar att Grekland kommer att fortsätta vara medlem i EU om tio år. Med en förändring på nästan 25 procentenheter jämfört med den andel som angav detta svar 2016 (59,6%) är detta en markant förändring.
Dianeosis studie är omfattande. Dess resultat visar på en intressant utveckling om hur grekernas uppfattning om EU har utvecklats; i många avseenden har denna gått i en överraskande riktning. Greklands förhållande med EU tycks vara komplicerat, med många nyanser i denna relation.

fredag 18 maj 2018

Det rör sig i opinionen

Turbulensen under 2015 har lämnat ett tydligt spår i opinionen. Syriza har tappat väljare till oppositionspartierna och går igenom en kris, enligt en färsk studie.

Det styrande regeringspartiet Syriza befinner sig sedan lång tid tillbaka i motvind. Det illustreras tydligt i följande studie av Public Issue, vilken kartlägger väljarrörelserna över tid mellan 2015 och 2018. Betydande andelar av väljarkåren har alltsedan det tumultartade året 2015 lämnat Syriza och gått över till oppositionen; främst till det konservativa mittenhögerpartiet Ny Demokrati, men även till den socialdemokratiska mittenvänsterkoalitionen Rörelsen för Förändring. Ett växande gap mellan regering och koalition har uppkommit.


Syriza befinner sig även i kris. Nämnda opinionsinstitut studerar även hur väljarna uppfattar Syriza. Några av dessa punkter presenteras här nedan: När det gäller frågan om partiet har en duglig partiledare har stödet sjunkit med fyrtio procentenheter. Partiet har även tappat betydande stöd i frågan om det befinner sig nära ett antal viktiga väljargrupper (här uttryckt som medelklassen och svaga grupperingar) där partiet har tappat 42 och 39 procentenheter.  Samtidigt har uppfattningen om att partiet befinner sig i kris ökat med 28 procentenheter mellan 2015 och 2018. Taget tillsammans pekar detta på att Syriza befinner sig i en prekär situation


Studien väcker med andra ord följande fråga: är Syriza på väg att bli nästa offer för den underminerande pasokifieringen?