Skifte i opinionen

Det verkar som om det största opinionspartiet, Syriza, drar allt mer ifrån det största regeringspartiet, Ny Demokrati. Det ökar sannolikheten för att nyval hålls någon gång under 2015.

Det har funnits tecken. Nu börjar de bli allt fler. Ett skifte i opinionen håller på att äga rum.
Siffrorna nedan är hämtade från förra veckan (via Public Issue) och visar på att Syriza får ett allt starkare stöd bland grekiska väljare:

Syriza 35.5%
ND 27%
Potami 10.5%
KKE 6.5%
Pasok 6%
Gyllene gryning 6%
Självständiga greker 3 %
Demokratisk vänster (Dimar) 1%

Det finns andra mätningar som visar på att avståndet mellan de två största partierna är ännu större (en mätning påstår att det är så mycket som 11 procentenheter). Det finns ett antal hypoteser som söker förklara varför den här utvecklingen sker. Några av dessa är:

1) Syriza har varit skickligast på att samla missnöjet med memorandumet. Landet genomgår ett tufft spar- och reformpaket och har haft svårt att ta sig ur en kris som snart varat i ett halvt decennium. Partiet har varit tydligt i motståndet mot memorandumet och har på så vis kunnat skörda vinster i opinionen.

2) Kollapsen i centrumvänsterspektrumet i grekisk politik. I takt med att Pasok sjunkit samman sedan parlamentsvalet 2009 har ett tomrum uppstått på den politiska mitten och -vänstern. Ett antal partiet har sökt täcka upp detta vakuum, men misslyckats av olika skäl. (Demokratisk vänster är ett av partierna som försökt, men som nu verkar vara i upplösningstillstånd). Syriza sägs ha varit skickligast på att exploatera Pasoks tillbakagång. Syriza gynnas framför allt genom att inte förknippas med de två regeringspartierna, som av många hålls som ansvariga för att krisen har uppstått.

3) Trötthet med regeringen. Det påstås att en del väljare som tidigare stöttat regeringen på senare tid har gått över till Syriza. Anledningen är trötthet med regeringens politik, vilket gynnar oppositionen.

Det finns ett antal poänger med hypoteserna. Det finns ett missnöje med memorandumet och hur det har implementerats. Regeringen hoppas dock kunna visa att ekonomin i landet växt under 2014. Det skulle kunna ses som ett trendbrott och på sikt vända på opinionen. Under 2013 uppvisade landet ett nollresultat. Regeringen kunde även peka på att krisen i alla fall inte förvärras (även om arbetslösheten på cirka 27% är rekordhög och ytterst alarmerande).

Vidare så är det väl värt att uppmärksamma uppstickarpartier som Potami (Floden). Partiet startades upp tidigare i år (läs även tidigare blogginlägg) och gjorde även avtryck i Europaparlamentsvalet i våras. Potami kan ses som en utmanare på mitten i den grekiska politiken.  Det är ett i raden av partier som dykit upp på den politiska arenan under vintern och våren 2014 och som kan omdana hur det politiska arbetet bedrivs.
Det kan sätta sina spår och även påverka opinionen.

Syriza har för närvarande ett växande stöd i opinionen och kan mycket väl kunna driva igenom ett nyval nästa år som resulterar i att det hamnar i regeringsställning. Dock är den grekiska politiken volatil. Mycket kan hända tills dess. Det finns med andra ord anledning till att följa utvecklingen, vilket denna blogg avser att göra.

Ta leme!

Ny förtroendeomröstning, nya turer att vänta

Förtroendeomröstningen sent i fredags kväll följdes med intresse. Om regeringen röstades ned, skulle följden bli omval. Med fem rösters marginal klarade regeringen omröstningen. Detta bådar för nya turer framöver.

Det var till slut bara regeringens egna ledamöter (155 stycken av totalt 300) som gav sitt stöd i omröstningen. Det forna koalitionspartiet Demokratisk vänster (DIMAR) röstade emot regeringen. Det indikerar även att det inte heller kommer att ge sitt stöd till regeringens kandidat till presidentvalet i mars 2015. Detta, och resultatet från förtroendeomröstningen, visar på regeringens belägenhet.

I praktiken hade regeringen en större marginal än de som slutligen gav sitt stöd till regeringen: nio stycken ledamöter från Gyllene gryning var frånvarande från parlamentet eftersom de väntar åtal. I slutändan var det 133 stycken som röstade emot regeringen

Man kan dock fråga sig varför förtroendeomröstningen hölls. En tes som har förts är att visa på det stöd som koalitionsregeringen har (och indirekt visa på oppositionens frånvaro av stöd). Detta kan fylla ett syfte. Inför den viktiga presidentomröstningen 2015 kan sådana demonstrationer påverka dynamiken i parlamentet och opinionen.

Men omröstningen kan även motverka sitt syfte. Det har påpekats att förtoendemröstningar är ett drag som visar på hur utsatt en regering är: den fjärde november 2011 hölls en förtroendeomröstning på premiärminister Georgios Papandreous begäran. 153 röstade för honom. 145 emot honom. Två dagar senare avgick Papandreou.

Medvind och motvind

Sakta men säkert börjar det största oppositionspartiet, Syriza, dra ifrån i mätningarna. Det finns fler orsaker till denna utveckling.

En sådan orsak är väljarnas trötthet med den rådande situationen. En flerårig kris har ännu intekunnat  lösas upp. Arbetslösheten har bitit sig fast kring 27%. En vändning syns ännu inte. Den styrande regeringen har många olösta utmaningar att hantera. Det ger av förståeliga skäl oppositionen vind i seglen.

En annan orsak till att Syriza kryssar sig fram är att partiet sökt ändra på sin framtoning och på sin politik. Partiordföranden Alexis Tsipras har åkt på turné utomlands för att träffa olika prominenta personen. I förra månaden träffade denne påve Francis. Kanske är ambitionen att få höja Tsipras profil och få denne (och i förlängningen partiet) att framstå som mer statsmannamässig och regeringsfähig.

Men även politiken har ändrats. Syriza har sökt mildra tidigare ståndpunkter, främst motståndet mot memorandemet, vilket The Economist noterar:

"Mr Tsipras is no longer pledging to rip up Greece’s bail-out agreement, yet many are still suspicious of his new €11 billion ($14 billion) tax-and-spend economic programme. It calls, among other things, for restoring the minimum monthly salary to €750 (about 60% higher than the average salary now being paid by cash-strapped private employers), cracking down on tax evasion, creating 300,000 new jobs and restoring Christmas bonuses for pensioners. “It’s much too good to be true,” sighed Koula Peristeri, an unemployed factory worker who nonetheless supports Syriza."

Regeringen, å sin sida, har försökt  kontra Syrizas framfart och vända på utvecklingen i opinionen, vilket jag skrivit mer i föregående blogginlägg. Siktet är att samla tillräckligt med stöd för att kunna vinna ett hotande nyval. Detta scenario kan nämligen inträffa i samband med att en efterträdare ska utses till president Karolos Papoulias 2015. Dock är det fortfarande för tidigt att sia om en gamechanger verkligen ska kunna inträffa. Just nu är motvinden påtaglig

Gamechangers?

 Efter en månadslång paus med anledning av valrörelse återkommer denna blogg med ett nytt inlägg. Det har hänt en del på politiska arenan i Grekland under denna tid.

Läget börjar bli spänt för premiärminister Samaras. Mycket tyder på att han och den grekiska koalitionsregeringen kommer att få svårt att samla 180 röster i parlamentet för att få igenom en tänkt ersättare till president Karolos Papoulias nästa år. Misslyckas han återstår nyval. Skulle så ske blir det ett maktskifte i Grekland.

Det är ett scenario som koalitionsregeringen av förklarliga skäl söker undvika, men som allt mer ser ut att bli troligt. Regeringen har tappat koalitionspartners och mandat. I opinionsmätningar (se nedan) har Syriza tagit en klar ledning. Därför söker regeringen vända på detta.

En möjlig gamechanger, för att använda ett uttryck som populariserats på sistone, är premiärminister Samaras kommande besök den tyska förbundskanslern Merkel. Tidigare besök har renderat i stöd (och respit) i Greklands förhandlingar med den s.k. trojkan. Ett lyckat av utfall av besöket kan möjligen resulterat i en förändrad opinion.

En annan gamechanger är att regeringen tidigare denna månad aviserat att skatter och andra pålagor ska sänkas. Hur detta ska gå igenom är oklart. Grekland ligger efter med sina åtaganden gentemot trojkan. Landet har ännu inte har återhämtat sig ekonomiskt.

Dock kan Grekland visa på att den för landet viktiga turistnäringen upplevt en ännu god säsong. Även arbetslöshetsiffrorna ser ut att sluta stiga. Den värsta krisen är med andra ord förbi, även om läget fortfarande är akut.

Om dessa utspel från regeringens sidar verkligen visar vara gamechangers återstår givetvis att se. Klart är dock att opinionen är emot regeringen. Samaras är förmodligen väl medveten om detta.

Opinionen enligt Alco:

Syriza 26%,
Ny Demokrati 22.2%, Gyllene gryning 6.2%
KKE 4.4%
PASOK 4.3%
Potami 4.3%
Självständiga greker 3,1%
Demokratisk vänster 1.7%
LAOS 1.1%

Obs. Spärren för att komma in i det grekiska parlamentet ligger på 3%.

Försvarsminister Avramopoulos nominerad kommissionär

Den grekiska regeringen har valt att nominera försvarsminister Dimitris Avramopoulos som kandidat till posten som kommissionär. Det är inget oväntat val.

Avramopoulos får sägas passa in i profilen för en kommissionär. Han har tidigare varit verksam som diplomat och utrikesminister och har erfarenhet av internationell politik. Han uppfattas som att ha förmåga till samarbete samt - vilket är viktigast i detta läge - är en kandidat som de båda koalitionspartierna Ny Demokrati och Pasok kan enas kring. Ett tryggt men kanske tråkigt val med andra ord.

Det har spekulerats i om Dora Bakoyanni skulle ha blivit regeringens val. Hon har förekommit i spekulationerna kring nomineringen till posten som kommissionär. För henne talade att hon har arbetat som diplomat och har lång politisk erfarenhet. Emot henne talade att hon upplevs som kontroversiell inom hennes eget parti; faktumet att hon lämnade Ny Demokrati och startade ett eget parti kan ha spelat in.

Ytterligare en anledning till att blev Avramopoulos istället för Bakoyanni är att Avramopoulos varit en konkurrent till posten som ordförande för Ny Demokrati. Genom utnämningen till kommissionär försvinner en konkurrent till premiärminister Samaras, vilket möjligtvis kan ha haft inverkan till nomineringen.

Att det inte blev Bakoyanni, samt att den nuvarande inte grekiske kommissionären Maria Damanaki inte fick fortsätta innebär att det blir en kvinna färre i kommissionen. Det går stick i stäv med den nye kommissionsordförandens Jean-Claude Junckers ambitioner att fler kvinnor ska återfinnas i den blivande kommissionen. Av femton nominerade till EU-kommissionen hittills är två kvinnor: Vera Jourouva, Tjeckien och Cecilia Malmström, Sverige.

Exit Demokratisk vänster?

Från voice till exit: nu lämnar ledamöter som haft invändningar mot DIMAR partiet.

DIMARS (Demokratisk vänsters) resa, från att ha varit ett förenande kitt i regeringkoalitionen till en allt mer marginaliserad plats på den politiska arenan, har tagit ganska så exakt ett år. Det var i samband med att det statliga public servicebolaget (ERT) släcktes ned sommaren 2013 som DIMAR valde att lämna regeringen. Avhoppet har i praktiken varit ett enda långt fall för partiet. Nu hotas DIMARs existens.

I valet till Europaparlamentet i maj fick partiet blygsamma 1,2% av rösterna. Det satte fart på en intern diskussion om partiets framtid och fortsatta politiska kurs. Partiordförande Fotis Kouvelis har blivit allt mer kritiserad sedan han valde att lämna regeringskoalitionen.

Nu har två stycken ledamöter lämnat skeppet. Katerina Markou och Grigoris Psarianos har valt att gå över till To Potami (Floden), ett parti som för närvarande har vind i sina segel. Det betyder att 11 ledamöter kvarstår i DIMAR. Det betyder i sin tur att partiet förlorat 6 av sina 17 mandat sedan valet 2012. Nu hotar ytterligare ledamöter att lämna skutan.

DIMARs dilemma är att det inte riktigt kunnat förlika sig med den förda politiken när det satt i regeringsställning: partiet har varit för EU-samarbetet och även (med vissa förbehåll) för den framförhandlade memorandumet, men velat se en mildare implementering av det. Som den mest juniora partnern i koalitionen har det dock inte kunnat påverka i den utsträckning som partiet har önskat. Det har helt enkelt blivit överkört. Kouvelis avhopp hade därför en viss logik, då, sommaren 2013.

Övergången till att bli en del av oppositionen blev dock inte det lyft som partiledningen hoppades på. Syriza har varit duktigare på att vara tongivande oppositionsparti, samtidigt som DIMAR inte lyckats karva ut en egen politik.

När sedan To Potami, och andra partier dykt upp på den politiska mitten och den mer moderata vänstern, så är den efterföljande händelseutvecklingen förståelig. Frågan är dock om DIMAR kommer att lyckas hejda den utveckling som det befinner sig i. Som det ser ut för närvarande är det tveksamt.

Rörelser i mitten

Under vintern och våren 2014 har det börjat ske saker och ting i den politiska mitten i Grekland. Det bubblar, puttrar och jäser i en omfattning som inte skådats tidigare. Agenten för denna förändring är i mångt och mycket det nybildade partiet To Potami. Frågan är om det kommer att lyckas stöpa om den politiska mitten, eller om de etablerade mittpartierna kommer att återta förlorad mark.

To Potami är verket av en journalist. Stavros Theodorakis, ett bekant ansikte för många i Grekland, drog i gång partiet i början av detta år. Hans handling sågs av en del en protest och av andra som en politisk handling riktad mot de etablerade partierna. Som så många andra partier och konstellationer avfärdades To Potami som en fluga. Det blev inte så.

När rösterna i Europavalet räknats hade 6,6% av väljarna gett partiet sitt stöd. Partiet levde inte upp till hyperbolen (ett tag spåddes ett tvåsiffrigt valresultat). Men det blev inte heller pannkaka av allt sammans. I helgen som gick höll partiet sin första kongress. Theodorakis blev vald som partiets ordförande (en titel som han dock söker undvika att använda). Grunden är på så vis lagd för att partiet kommer att bli en viktig spelare på den politiska mitten. Det finns goda möjligheter att så sker.

De senaste åren har nämligen den grekiska politiken blivit allt mer polariserad. Nya ytterkantspartiet har sett dagens ljus, medan befintliga partiet blivit skuggor av sina forna jag . De etablerade partierna (läs Pasok och Ny Demokrati) som återfunnits i politikens mittfåra har tappat många av sina väljare (Pasok i synnerhet är på väg att plånas ut). Ett vakuum har uppstått i den politiska mitten.

Det är detta vakuum som To Potami söker fylla. Med en politik som dels söker fortsätta värna de reformer som landet genomgår och dels söker laga de revor som uppstått i den sociala väven i sviterna av landets besparingsprogram har det vunnit väljarnas uppmärksamhet. Och deras stöd.

Visserligen har partiet dragit fördel av Theodorakis är ett känt namn. Genom tv-rutan har han kunnat ta klivet in i många väljares vardagsrum. Men att partiet är på väg att bli en viktig spelare har mycket att göra med att det kan knyta till sig företrädare som kan bredda partiet.

En sådan företrädare är Antigone Lyberaki. Hon var vice ordförande för det liberala partiet Drassi, innan hon valde att förena sig med To Potami. Samtidigt har andra politiker börjat tala väl om partiet. Såväl Syriza som de både regeringspartierna har börjat uppvakta partiet. Det finns givetvis en anledning. To Potami kan mycket väl komma att bli en vågmästare, den som avgör vem som styr landet. Därför spelar partiets framfart en roll.

Samtidigt befinner sig partiet i ett formativt skedde. Det saknar en politisk identitet. Det märktes i efterspelet till Europarlametsvalet då det först meddelade att det anslutit sig till den liberala gruppen, bara för att någon dag senare meddela att det istället väljer att förena sig med den socialdemorkratiska och progressiva gruppen. Fler sådana lappkast kan komma.

Att partiet svajar i sin ideologi är förståeligt givet att det funnits under en kort tid. Vad som avgör dess framtid är om det kan växla in väljarnas förtroende till politiska resultat. Det är inte en enkel uppgift. Partier av liberal och centristisk ideologi har försökt i Grekland, med blandade och blygsamma resultat. Det återstår att se hur To Potami lyckas.