Stanna eller gå?

Partnern som lämnade koalitionen kan bli partiet som återvänder till regeringen. Demokratisk vänster (DIMAR) befinner sig i ett vägval.

Ska det stanna kvar i opposition? Eller ska det återvända till regeringen? Från Demokratisk vänster väntas ett ställningstagande. Ett definitivt besked kan dröja. Situationen är, som det brukar heta, invecklad.

För närvarande ser den ungefär ut på följande vis. Demokratisk vänster lämnade regeringskoalitionen i sviterna av stängningen av ERT (den grekiska stats- och radiotelevisionen) i somras. Sedan dess för dock partiet en tynande tillvaro. I en opinionsmätning av Alco som publicerades den 16 november noterar Demokratisk vänster knappa 3,8%. Med andra ord, det befinner sig farligt nära treprocentsspärren. Något behöver göras för att undvika att partiet hamnar utanför parlamentet.

Frågan är om detta något är att tacka ja till de inviter att återvända till regeringskoalitionen som kan höras för närvarande. Det var i förra veckan som Dora Bakoyanni (tillhörande Ny Demokrati) ställde frågan till premiärminister Samaras. Frågan var inte oväntad.

Med tanke på att regeringen med knapp marginal överlevde ett misstroendevotum nyligen, behöver regeringen stärka sin krympande majoritet. I dagsläget samlar Ny Demokrati och Pasok blott 154 av 300 mandat i parlamentet. Efter det att Theodora Zakri (PASOK) röstat med oppositionen (och följdaktligen uteslutits) är regeringen än mer åderlåten. Om Demokratisk vänster kunde fås att återvända till koalitionen, skulle premiärministerns decimerade skara fyllas på med välbehövliga mandat. Därmed är Bakoyannis fråga logisk.

Men är den rimlig? För partiordförande Fotis Kouvelis är det nämligen inte nödvändigtvis rimligt att återvända till koalitionen. Långt innan ERT kunde Kouvelis höras bekymra sig över den förda politiken och Demokratisk vänsters marginella inflytande över den. Varför, är den retoriska frågan, skulle Demokratisk vänster vilja återvända?

Det finns dock faktorer som talar för en återförening. Kouvelis har ett gynnsamt förhandlingsläge. I takt med att regeringens majoritet krymper, stärks Kouvelis kort. Demokratisk vänster skulle kunna använda det för att få större gehör för sin politik: Demokratisk vänster har velat mjuka upp villkoren i det memorandum som den grekiska staten följer i överenskommelsen med trojkan. Det har velat att regeringen tar ett mer socialt hänsynstagande.

Samtidigt finns det andra faktorer att hänsyn till i vägvalet. Vad händer i det fall om regeringen faller? Hur går det om nyval hålls? Det skulle i så fall mycket väl leda till att det största oppositionspartiet, Syriza, kan vinna det. Det är inte uteslutet att Demokratisk vänster skulle kunna bilda regeringsunderlag till en vänsterkoalition. En svår stötesten är i så fall nämnda memorandum, som bildar en tydlig konfliktlinje i grekisk politik: Syriza är emot det. Demokratisk vänster är för det.

Därför är det inte lätt för Kouvelis att ge besked, även om han i tisdags (19/11) kände sig nödgad att lämna ett svar: "Demokratisk vänster", svarade Kouvelis, "är oense med regeringens politik, men även med allt som Syriza säger. Detta betyder att det saknas en grund för ett politikdrivet samarbete med endera sida."

Frågan är om Kouvelis besked är ett sätt att köpa sig tid. Det knorras inom leden. Även väljarna överger partiet. Samtidigt har det politiska landskapet i Grekland förändrats. Det är koalitionernas tid. Partiordförande Fotis Kouvelis har en del att grunna på innan han lämnar ett definitivt svar.

Läget i opinionen den 16/11:

Syriza 25.3%,
ND 24.8%,
Gyllene gryning 9.9%,
Självständiga greker 6%,
Pasok 5.7%,
KKE 4.7%,
Demokratisk vänster 3.8%,
De gröna 1.9%



 

Recension: ”Kaos – Ett grekiskt krislexikon”

Med ”Kaos – Ett grekiskt krislexikon” tecknar Alexandra Pascalidou en personlig bild över den långvariga kris som Grekland hamnat i. De personliga erfarenheterna samlas i en samling berättelser och samsas med grekernas egna betraktelser. Boken är med andra ord lika mycket av en antologi som ett lexikon. Det är ett fyndigt pedagogiskt grepp som bidrar till att ge ett mångfacetterat porträtt av ett land som ännu söker såväl efter en förståelse av krisen som en väg ut ur den.

Krisen är det centrala temat kring vilket Pascalidous bok kretsar kring. Samtidigt är krisen något av en gåta. Trots att det snart har gått sju år sedan den globala skuldkrisens tidvattenvågor sköljde över landet, så saknas det fortfarande en gemensam förståelse till krisens uppkomst. När Pascalidou ställer frågan till det högerextrema Gyllene Gryning får hon svaret att allt är flyktingarnas fel. För vänsterpopulistiska Syriza är svaret Tyskland och IMF. För konservativa Ny Demokrati är det socialdemokratiska Pasok och för Pasok är det Ny Demokrati. Mönstret upprepas gång på gång. I ren frustration river Pascalidou sönder sitt anteckningsblock.

Denna passage i boken är något av en nyckel för att förstå de låsningar som finns inom landet och som medfört att varför krisen fortfarande består, trots två bail outs (2010 och 2012) och en skuldavskrivning (2012). Detta är även en delförklaring till att en tredje bail out hägrar någon stans under 2014: i ett tillstånd där felet ständigt återfinns hos den andre, när förtroende för andra saknas, blir det svårt att komma fram till en gemensam lösning. Eller att få till stånd en förändring. Krisen i Grekland är med andra ord inte enbart ekonomisk, utan även politisk och social. Den går på djupet och på tvären. Den berör alla.

I boken söker Pascalidou redogöra för krisens olika uttryck, men även för dess olika konsekvenser. Låsningarna i landet har medfört att korruption, klientelism, byråkrati och nepotism kunnat frodas och bestå. De har även skapat ett klimat där misogyni och xenofobi kunnat gro. Just därför blir formen av ett lexikon ett användbart grepp för att ge struktur åt krisens olika dimensioner. Det bidrar till att förstå, eller åtminstone till att veta mer om krisen och dess omfattning; man tycker sig få ett grepp om gåtan.

Detta är mycket av bokens behållning. Med van hand leder Pascalidou läsaren igenom den labyrint som krisens olika förvecklingar utgör. Med detta sagt är det en bild av Grekland och dess som tecknas. Den är som sagt Pascalidous egen.

Några porträtt som kommer att bli omdiskuterade är exempelvis relationen mellan Grekland och den så kallade ”trojkan” (det vill säga IMF, ECB och EU), premiärminister Georgios Papandreous avgång och den tillfällige premiärministern Lucas Papademous roll. Det går att presentera en annan bild på krisen.

För även om krisen kan tyckas vara en gåta, så är den inte ett mysterium. Man kan se tecken till att krisen kunnat uppkomma ur det vilt växande underskottet på åttiotalet, i de tafatta försöken till saneringar på nittiotalet och i de ignorerade varningar som landet givits under nolltalet. Det är kanske allt detta som gör att krisen i Grekland utvecklats till att likna en tragedi. Det har hela tiden funnits vetskap hos aktörerna; det är viljan att ändra på sakers tillstånd medan tid ännu fanns som saknats.

Pascalidous ”Kaos – Ett grekiskt krislexikon” kanske inte ger det definitiva svaret till den grekiska tragedin. Den sätter dock ord på den och ger en röst till dem som sällan kommer till tals. Av denna anledning är det värt tiden att lyssna på vad Pascalidou har att berätta; det är en angelägen historia om ett ämne som både förbryllar och förvånar.

 

Mindre marginal efter misstroendevotum

Det var nära. Med två rösters övervikt (totalt 153) undvek den grekiska koalitionsregeringen sent i söndags natt den prestigeförlust det hade varit att förlora det misstroendevotum som oppositionen tagit iniativet till. Trots detta har maktbalansen mellan regering och opposition skiftat en smula.

Trots att regeringen vann misstroendevotumet har den blivit en röst svagare. Theodora Zakri (Pasok) röstade med oppositionen och blev som en följd av detta utesluten.

Av denna och andra anledningar kommer utfallet av misstroendeomröstningen att tolkas olika. Regeringen kommer sannolikt att tolka det som att den har ett tydligt stöd för sin politik.
Oppositionen kommer, å sin sida, visa på att regeringen blivit försvagad (och av utfallet att döma, så har det viss fog för sin tolkning om man räknar med Zakris uteslutning). Mer troligt är att status quo kommer att bestå.

Med detta sagt kan man ändå se det som att det största oppositionspartiet, Syriza, börjar känna en allt mer tilltagande medvind i opinionen. Partiet har skuggat Ny Demokrati (men inte kunnat tydligt passera) i mätningarna det senaste halvåret. Det räknar nog med att kunna vinna ett nyval.

Hade oppositionen vunnit söndagens misstroendevotum, så hade detta scenario blivit verklighet. Regeringen hade rimligtvis avgått. I kalkylen låg förhoppningen att "vräkningen" av tidigare anställda i ERT skulle fungera som den bekanta droppen som får bägaren att rinna över. Detta var i alla det huvudsakliga skälet som angavs som för misstroendevotumet.

Dock är det ett politiskt risktagande att ta initiativ till ett mistroendevotum: ett misslyckande kan få motsatt effekt än den tänkta. Det kan även stärka en regering.

Nu är dock allt detta historia. Det ska bli intressant att följa hur opinionen kommer att utvecklas framöver. Såväl oppositionen som regeringen har anledning till att reflektera över utfallet av misstroendevotumet. Kan det rent av ha varit en pyrrhusseger?
 

Läsning: Chaos

Krisen i Grekland har varat i drygt sex år. Snart är landet inne på sitt sjunde år av en kris som allt mer bär prägel av en ekonomisk depression. Dessa sju år av umbäranden har förändrat landet i grunden. Ännu är det oklart hur landet kommer att se ut när krisen väl blåst över.

En av dem som följt utvecklingen under denna tid är Alexandra Pascalidou. För ett par veckor sedan presenterade hon sin nya bok "Chaos", som ger en bild av hur krisen format och omformar landet. Det är en angelägen bok om ett angeläget ämne. Jag kommer att recensera boken i ett kommande inlägg på denna blogg.  

  

En stormig höst väntar

Nyheten om att statsskulden stigit till 169,1% av BNP och att disponibla inkomsten sjunkit med 9,3% är tunga besked för regeringen i Grekland. Än värre är dock indikationen från "trojkan" att landet behöver spara ytterligare två miljarder euro nästa år. Detta sätter ytterligare press på regeringen. Den kan mycket väl falla inför utsikterna av ny bailout. Detta kan sätta igång en våg av oro runt om i Europa. Europavalet nästa år kan mycket väl bli stormigt.

 

(Foto: Haralampos Karatzas)

De nya sparkraven och svårigheterna att få de ekonomiska hjulen att snurra tyder på att Grekland kan komma behöva ytterligare en bailout, den tredje i ordningen om den blir av. Detta ökar trycket på den grekiska regeringen. Regeringen är bräcklig sedan ett av de tre koalitionspartierna lämnat regeringen i samband med hanteringen av den grekiska statstelevisionen i somras. Med fem mandats övervikt i parlamentet blir det svårt att rösta igenom ytterligare besparingar.

Det största oppositionspartiet Syriza får allt mer vind i seglen. Talet om nyval hörs allt oftare. I opinionsmätningarna ligger Syriza jämsides med Ny Demokrati, det större av de två regeringspartierna. Oppositionen kan få mer vatten på sin kvarn inför utsikterna på ytterligare besparingar.

Dagens besked är helt enkelt ett bakslag, i synnerhet för statsminister Samaras som satsat politisk prestige i att 2014 kommer att vara en vändpunkt efter sex år av ekonomisk kris och stagnation. Det har funnits rimligt fog för statsministerns optimism: den grekiska staten är på väg att uppvisa ett primärt överskott i budgeten. Arbetslösheten håller på att stabiliseras (om än på en rekordhög nivå på 28%). Bytesbalansen är på väg att utvecklas positivt (mycket beroende dock på minskad import). Räntorna för statsobligationerna är på väg ner (en tioårig obligation ger 9% ränta mot 18% för ett år sedan). Trots detta lyser en så kallad "greekovery" med sin frånvaro. Trots detta väntar ytterligare utmaningar för en redan pressad regering, som kan komma att invända sig emot trojkans åtgärder. En spännande höst väntar med andra ord.


Nb: av olika skäl har denna blogg inte uppdaterats ofta. Det kommer att bli ändring på detta. Stay tuned.

Nytt krislån till Grekland?

Blir det tredje lånet gillt? Efter ett första lån i 2010 på 110 miljarder euro, ett andra lån 2012 på 140 miljarder, en avskrivning på 107 miljarder euro i november 2012, talas det om ett tredje lån till Grekland för att ta sig ut ur dess långvariga kris. Denna gång är det mer modesta 10 miljarder euro som den grekiska staten efterfrågar. Även om summan är förhållandevis liten är den politiska kostnaden hög. En ny kris kan vara under uppsegling.

Det är finansminister Yannis Stournaras som har flaggat för att ett ytterligare tillskott behövs i statskassan för att överbrygga perioden mellan underskott och överskott. Timingen kunde vara bättre. Om ett par veckor är det val i Tyskland. Grekland har hamnat i fokus under valdebatten. Att på nytt gå ut med en begäran på ytterligare medel, eller krav på att förhandla om nödlånen som Stournaras lät meddela, låter sig inte helt enkelt genomföras. De europeiska krisländernas bekymmer börjar närmar sig en gräns.

Det finns nämligen en del faktorer som talar för att regeringen i Grekland kommer att mötas med motfrågor istället för förståelse. Mycket talar även för att man kommer att titta närmare på hur det går med reformerna och privatiseringar som regeringen åtagit sig. Där finns det mer att göra.

I synnerhet kommer privatiseringsförvaltningen (TAIPED) granskas. Dess chef, Stelios Stavridis, fick hastigt att avgå efter kritik mot det sätt som denne skött sitt uppdrag. Stavridis är den tredje chefen som har fått lämna myndigheten under de senaste tretton månaderna. Detta är talande för hur myndigheten har genomfört sitt uppdrag. Det går helt enkelt trögt. Svårigheterna att genomföra privatiseringarna är en delförklaring till varför finansminister Stournaras flaggar för nya lån.

Förvisso indikerar prognosen på att Grekland kommer att visa ett nollresultat 2014. Ett blygsamt och växande överskott väntas under åren framöver. Beskedet att den grekiska staten är behov att ytterligare medel ifrågasätter den trovärdighet som den grekiska koalitionsregeringen sökt bygga upp (och som fick sig en törn av ERT-affären i somras). I värsta fall kan den sätta igång en ny våg av spekulation och skriverier för landet. Frågan är om den grekiska koalitionsregeringen, som numera reducerats till två partier, kommer har råd att med en sådan kris.

 

Obama och Samaras möts

Det är en lite annorlunda dag idag. Åtminstone för premiärminister Samaras, som i dag möter president Obama. Mötet mellan de båda kan ses som en del i ett större sammanhang. Det är ett försök att stärka förbindelserna mellan Europa och USA och även aktierna för de två som möts.

Det finns en anledning till att Obama och Samaras möts idag. Grekland står på tur att bli ordförandeland i EU. Som sådant väntas Grekland axla ansvaret för att driva på förhandlingarna mellan USA och EU om ett nytt frihandelsavtal. Det behövs. Förhandlingarna har hittills inte riktigt tagit fart. Faller dessa väl ut förväntas ett nytt avtal generera nya jobb på båda sidor om Atlanten. Samaras lär välkomnas av Obama.*

Inte minst ger de arbetslöshetssiffor som publicerades idag ytterligare en anledning till Samaras att, i sin tur, söka stärka relationen mellan de båda parterna. Det är inte enbart som representant för EU som Samaras besöker USA utan även som regeringsöverhuvud för ett land som är inne på sitt sjätte år av en omfattande kris. Ekonomin krymper. Arbetslösheten växer. Samaras läge är ansträngt.

Det besked som Elstat lämnade idag gör inte situationen lättare: arbetslösheten har stigit till 27,6% (för unga noteras den till 65,9%), vilket försvagar Samaras ställning i allmänhetens ögon. Det gör även att Samaras tal om en Greekovery, det ord som denne sökte lansera i samband med dennes statsbesök i Kina i maj, blir till en tacksam angreppspunkt för oppositionen.

Utöver detta har Samaras en utmaning i sin egen regering. Efter (de i stor grad självförvållade) turerna kring ERT i juni är regeringskoalitionen numera reducerad till två partier. Regeringen har tappat mandat. Oppositionen har stärkts.

Ett lyckat besök i USA, som förutom en visit i Vita Huset även inbegriper möten med investererare och New Yorks borgmästare Bloomberg, kan möjligtvis stärka Samaras aktier framöver, om kontrakt sluts, avtal tecknas och investerare lockas till landet. Det finns med andra ord ett antal förväntningar på dagens möte. Det återstår att se hur dessa infrias.

* Det är förmodligen inte enbart för att ge Putin en näsknäpp som Obama meddelade igår att denna avser att besöka Sverige inom kort.