Med ”Kaos – Ett grekiskt krislexikon” tecknar Alexandra Pascalidou en personlig bild över den långvariga kris som Grekland hamnat i. De personliga erfarenheterna samlas i en samling berättelser och samsas med grekernas egna betraktelser. Boken är med andra ord lika mycket av en antologi som ett lexikon. Det är ett fyndigt pedagogiskt grepp som bidrar till att ge ett mångfacetterat porträtt av ett land som ännu söker såväl efter en förståelse av krisen som en väg ut ur den.
Krisen är det centrala temat kring vilket Pascalidous bok kretsar kring. Samtidigt är krisen något av en gåta. Trots att det snart har gått sju år sedan den globala skuldkrisens tidvattenvågor sköljde över landet, så saknas det fortfarande en gemensam förståelse till krisens uppkomst. När Pascalidou ställer frågan till det högerextrema Gyllene Gryning får hon svaret att allt är flyktingarnas fel. För vänsterpopulistiska Syriza är svaret Tyskland och IMF. För konservativa Ny Demokrati är det socialdemokratiska Pasok och för Pasok är det Ny Demokrati. Mönstret upprepas gång på gång. I ren frustration river Pascalidou sönder sitt anteckningsblock.
Denna passage i boken är något av en nyckel för att förstå de låsningar som finns inom landet och som medfört att varför krisen fortfarande består, trots två bail outs (2010 och 2012) och en skuldavskrivning (2012). Detta är även en delförklaring till att en tredje bail out hägrar någon stans under 2014: i ett tillstånd där felet ständigt återfinns hos den andre, när förtroende för andra saknas, blir det svårt att komma fram till en gemensam lösning. Eller att få till stånd en förändring. Krisen i Grekland är med andra ord inte enbart ekonomisk, utan även politisk och social. Den går på djupet och på tvären. Den berör alla.
I boken söker Pascalidou redogöra för krisens olika uttryck, men även för dess olika konsekvenser. Låsningarna i landet har medfört att korruption, klientelism, byråkrati och nepotism kunnat frodas och bestå. De har även skapat ett klimat där misogyni och xenofobi kunnat gro. Just därför blir formen av ett lexikon ett användbart grepp för att ge struktur åt krisens olika dimensioner. Det bidrar till att förstå, eller åtminstone till att veta mer om krisen och dess omfattning; man tycker sig få ett grepp om gåtan.
Detta är mycket av bokens behållning. Med van hand leder Pascalidou läsaren igenom den labyrint som krisens olika förvecklingar utgör. Med detta sagt är det en bild av Grekland och dess som tecknas. Den är som sagt Pascalidous egen.
Några porträtt som kommer att bli omdiskuterade är exempelvis relationen mellan Grekland och den så kallade ”trojkan” (det vill säga IMF, ECB och EU), premiärminister Georgios Papandreous avgång och den tillfällige premiärministern Lucas Papademous roll. Det går att presentera en annan bild på krisen.
För även om krisen kan tyckas vara en gåta, så är den inte ett mysterium. Man kan se tecken till att krisen kunnat uppkomma ur det vilt växande underskottet på åttiotalet, i de tafatta försöken till saneringar på nittiotalet och i de ignorerade varningar som landet givits under nolltalet. Det är kanske allt detta som gör att krisen i Grekland utvecklats till att likna en tragedi. Det har hela tiden funnits vetskap hos aktörerna; det är viljan att ändra på sakers tillstånd medan tid ännu fanns som saknats.
Pascalidous ”Kaos – Ett grekiskt krislexikon” kanske inte ger det definitiva svaret till den grekiska tragedin. Den sätter dock ord på den och ger en röst till dem som sällan kommer till tals. Av denna anledning är det värt tiden att lyssna på vad Pascalidou har att berätta; det är en angelägen historia om ett ämne som både förbryllar och förvånar.
Krisen är det centrala temat kring vilket Pascalidous bok kretsar kring. Samtidigt är krisen något av en gåta. Trots att det snart har gått sju år sedan den globala skuldkrisens tidvattenvågor sköljde över landet, så saknas det fortfarande en gemensam förståelse till krisens uppkomst. När Pascalidou ställer frågan till det högerextrema Gyllene Gryning får hon svaret att allt är flyktingarnas fel. För vänsterpopulistiska Syriza är svaret Tyskland och IMF. För konservativa Ny Demokrati är det socialdemokratiska Pasok och för Pasok är det Ny Demokrati. Mönstret upprepas gång på gång. I ren frustration river Pascalidou sönder sitt anteckningsblock.
Denna passage i boken är något av en nyckel för att förstå de låsningar som finns inom landet och som medfört att varför krisen fortfarande består, trots två bail outs (2010 och 2012) och en skuldavskrivning (2012). Detta är även en delförklaring till att en tredje bail out hägrar någon stans under 2014: i ett tillstånd där felet ständigt återfinns hos den andre, när förtroende för andra saknas, blir det svårt att komma fram till en gemensam lösning. Eller att få till stånd en förändring. Krisen i Grekland är med andra ord inte enbart ekonomisk, utan även politisk och social. Den går på djupet och på tvären. Den berör alla.
I boken söker Pascalidou redogöra för krisens olika uttryck, men även för dess olika konsekvenser. Låsningarna i landet har medfört att korruption, klientelism, byråkrati och nepotism kunnat frodas och bestå. De har även skapat ett klimat där misogyni och xenofobi kunnat gro. Just därför blir formen av ett lexikon ett användbart grepp för att ge struktur åt krisens olika dimensioner. Det bidrar till att förstå, eller åtminstone till att veta mer om krisen och dess omfattning; man tycker sig få ett grepp om gåtan.
Detta är mycket av bokens behållning. Med van hand leder Pascalidou läsaren igenom den labyrint som krisens olika förvecklingar utgör. Med detta sagt är det en bild av Grekland och dess som tecknas. Den är som sagt Pascalidous egen.
Några porträtt som kommer att bli omdiskuterade är exempelvis relationen mellan Grekland och den så kallade ”trojkan” (det vill säga IMF, ECB och EU), premiärminister Georgios Papandreous avgång och den tillfällige premiärministern Lucas Papademous roll. Det går att presentera en annan bild på krisen.
För även om krisen kan tyckas vara en gåta, så är den inte ett mysterium. Man kan se tecken till att krisen kunnat uppkomma ur det vilt växande underskottet på åttiotalet, i de tafatta försöken till saneringar på nittiotalet och i de ignorerade varningar som landet givits under nolltalet. Det är kanske allt detta som gör att krisen i Grekland utvecklats till att likna en tragedi. Det har hela tiden funnits vetskap hos aktörerna; det är viljan att ändra på sakers tillstånd medan tid ännu fanns som saknats.
Pascalidous ”Kaos – Ett grekiskt krislexikon” kanske inte ger det definitiva svaret till den grekiska tragedin. Den sätter dock ord på den och ger en röst till dem som sällan kommer till tals. Av denna anledning är det värt tiden att lyssna på vad Pascalidou har att berätta; det är en angelägen historia om ett ämne som både förbryllar och förvånar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar