Försvarsminister Avramopoulos nominerad kommissionär

Den grekiska regeringen har valt att nominera försvarsminister Dimitris Avramopoulos som kandidat till posten som kommissionär. Det är inget oväntat val.

Avramopoulos får sägas passa in i profilen för en kommissionär. Han har tidigare varit verksam som diplomat och utrikesminister och har erfarenhet av internationell politik. Han uppfattas som att ha förmåga till samarbete samt - vilket är viktigast i detta läge - är en kandidat som de båda koalitionspartierna Ny Demokrati och Pasok kan enas kring. Ett tryggt men kanske tråkigt val med andra ord.

Det har spekulerats i om Dora Bakoyanni skulle ha blivit regeringens val. Hon har förekommit i spekulationerna kring nomineringen till posten som kommissionär. För henne talade att hon har arbetat som diplomat och har lång politisk erfarenhet. Emot henne talade att hon upplevs som kontroversiell inom hennes eget parti; faktumet att hon lämnade Ny Demokrati och startade ett eget parti kan ha spelat in.

Ytterligare en anledning till att blev Avramopoulos istället för Bakoyanni är att Avramopoulos varit en konkurrent till posten som ordförande för Ny Demokrati. Genom utnämningen till kommissionär försvinner en konkurrent till premiärminister Samaras, vilket möjligtvis kan ha haft inverkan till nomineringen.

Att det inte blev Bakoyanni, samt att den nuvarande inte grekiske kommissionären Maria Damanaki inte fick fortsätta innebär att det blir en kvinna färre i kommissionen. Det går stick i stäv med den nye kommissionsordförandens Jean-Claude Junckers ambitioner att fler kvinnor ska återfinnas i den blivande kommissionen. Av femton nominerade till EU-kommissionen hittills är två kvinnor: Vera Jourouva, Tjeckien och Cecilia Malmström, Sverige.

Exit Demokratisk vänster?

Från voice till exit: nu lämnar ledamöter som haft invändningar mot DIMAR partiet.

DIMARS (Demokratisk vänsters) resa, från att ha varit ett förenande kitt i regeringkoalitionen till en allt mer marginaliserad plats på den politiska arenan, har tagit ganska så exakt ett år. Det var i samband med att det statliga public servicebolaget (ERT) släcktes ned sommaren 2013 som DIMAR valde att lämna regeringen. Avhoppet har i praktiken varit ett enda långt fall för partiet. Nu hotas DIMARs existens.

I valet till Europaparlamentet i maj fick partiet blygsamma 1,2% av rösterna. Det satte fart på en intern diskussion om partiets framtid och fortsatta politiska kurs. Partiordförande Fotis Kouvelis har blivit allt mer kritiserad sedan han valde att lämna regeringskoalitionen.

Nu har två stycken ledamöter lämnat skeppet. Katerina Markou och Grigoris Psarianos har valt att gå över till To Potami (Floden), ett parti som för närvarande har vind i sina segel. Det betyder att 11 ledamöter kvarstår i DIMAR. Det betyder i sin tur att partiet förlorat 6 av sina 17 mandat sedan valet 2012. Nu hotar ytterligare ledamöter att lämna skutan.

DIMARs dilemma är att det inte riktigt kunnat förlika sig med den förda politiken när det satt i regeringsställning: partiet har varit för EU-samarbetet och även (med vissa förbehåll) för den framförhandlade memorandumet, men velat se en mildare implementering av det. Som den mest juniora partnern i koalitionen har det dock inte kunnat påverka i den utsträckning som partiet har önskat. Det har helt enkelt blivit överkört. Kouvelis avhopp hade därför en viss logik, då, sommaren 2013.

Övergången till att bli en del av oppositionen blev dock inte det lyft som partiledningen hoppades på. Syriza har varit duktigare på att vara tongivande oppositionsparti, samtidigt som DIMAR inte lyckats karva ut en egen politik.

När sedan To Potami, och andra partier dykt upp på den politiska mitten och den mer moderata vänstern, så är den efterföljande händelseutvecklingen förståelig. Frågan är dock om DIMAR kommer att lyckas hejda den utveckling som det befinner sig i. Som det ser ut för närvarande är det tveksamt.

Rörelser i mitten

Under vintern och våren 2014 har det börjat ske saker och ting i den politiska mitten i Grekland. Det bubblar, puttrar och jäser i en omfattning som inte skådats tidigare. Agenten för denna förändring är i mångt och mycket det nybildade partiet To Potami. Frågan är om det kommer att lyckas stöpa om den politiska mitten, eller om de etablerade mittpartierna kommer att återta förlorad mark.

To Potami är verket av en journalist. Stavros Theodorakis, ett bekant ansikte för många i Grekland, drog i gång partiet i början av detta år. Hans handling sågs av en del en protest och av andra som en politisk handling riktad mot de etablerade partierna. Som så många andra partier och konstellationer avfärdades To Potami som en fluga. Det blev inte så.

När rösterna i Europavalet räknats hade 6,6% av väljarna gett partiet sitt stöd. Partiet levde inte upp till hyperbolen (ett tag spåddes ett tvåsiffrigt valresultat). Men det blev inte heller pannkaka av allt sammans. I helgen som gick höll partiet sin första kongress. Theodorakis blev vald som partiets ordförande (en titel som han dock söker undvika att använda). Grunden är på så vis lagd för att partiet kommer att bli en viktig spelare på den politiska mitten. Det finns goda möjligheter att så sker.

De senaste åren har nämligen den grekiska politiken blivit allt mer polariserad. Nya ytterkantspartiet har sett dagens ljus, medan befintliga partiet blivit skuggor av sina forna jag . De etablerade partierna (läs Pasok och Ny Demokrati) som återfunnits i politikens mittfåra har tappat många av sina väljare (Pasok i synnerhet är på väg att plånas ut). Ett vakuum har uppstått i den politiska mitten.

Det är detta vakuum som To Potami söker fylla. Med en politik som dels söker fortsätta värna de reformer som landet genomgår och dels söker laga de revor som uppstått i den sociala väven i sviterna av landets besparingsprogram har det vunnit väljarnas uppmärksamhet. Och deras stöd.

Visserligen har partiet dragit fördel av Theodorakis är ett känt namn. Genom tv-rutan har han kunnat ta klivet in i många väljares vardagsrum. Men att partiet är på väg att bli en viktig spelare har mycket att göra med att det kan knyta till sig företrädare som kan bredda partiet.

En sådan företrädare är Antigone Lyberaki. Hon var vice ordförande för det liberala partiet Drassi, innan hon valde att förena sig med To Potami. Samtidigt har andra politiker börjat tala väl om partiet. Såväl Syriza som de både regeringspartierna har börjat uppvakta partiet. Det finns givetvis en anledning. To Potami kan mycket väl komma att bli en vågmästare, den som avgör vem som styr landet. Därför spelar partiets framfart en roll.

Samtidigt befinner sig partiet i ett formativt skedde. Det saknar en politisk identitet. Det märktes i efterspelet till Europarlametsvalet då det först meddelade att det anslutit sig till den liberala gruppen, bara för att någon dag senare meddela att det istället väljer att förena sig med den socialdemorkratiska och progressiva gruppen. Fler sådana lappkast kan komma.

Att partiet svajar i sin ideologi är förståeligt givet att det funnits under en kort tid. Vad som avgör dess framtid är om det kan växla in väljarnas förtroende till politiska resultat. Det är inte en enkel uppgift. Partier av liberal och centristisk ideologi har försökt i Grekland, med blandade och blygsamma resultat. Det återstår att se hur To Potami lyckas.

Sommarhägringar och gräsrotsekon

Lugnet på den politiska arenan är skenbar. Det har flera orsaker. 

En månad efter valen och ett par veckor efter regeringsombildningen råder ett lugn över den politiska arenan. Det blev inget maktskifte. Det största oppositionspartiet Syriza försöker dra lärdom av detta utfall. Partiet söker hitta en ny strategi för att kunna övertyga osäkra väljare och tvekande samarbetspartners. Regeringen söker, å sin sida, konsolidera sin bräckliga ställning; regeringsombildningen var ett första steg. När sommaren är över kommer regeringen att behöva visa vilken väg den avser att följa.

Fotbolls-VM i Brasilien är en annan anledning till att det råder ett lugn. Sedan turneringen sparkade igång för ett par veckor sedan har medfört att fokus flyttats bort från politiken. VM-feber råder. Det händer saker som inte vanligtvis sker.

Snart stundar även semesterledigheter, för dem som har ett jobb. Visserligen har arbetslöshetssiffrorna sakta börjat sjunka, men det är för närvarande på marginalen. Läget är fortfarande utsatt.

Detta faktum sätter sina spår i debatten. Faktum är att det görs redan nu. På gräsrotsnivå händer rätt många intressanta saker. Omikronprojektet hör till de mest intressanta: det kartlägger och sammanför och samordnar olika grupper som försöker påverka ändra och förändra. Medan man väntar på att sommaren ska sluta och den politiska aktiviteten ska stiga igen kan det vara värt att luta sitt öra mot marken.

Ta leme!

Regeringen ombildas

Åsikterna lär vara uppdelade. Gårdagens regeringsombildning är nog varken radikal eller konservativ. Sanningen ligger nog, som det brukar vara, någonstans mitt emellan.

Den har varit på gång ett tag nu. Igår offentliggjordes den. Regeringsombildningen innebär att ett par namn lämnar och ett par nya tillkommer. Allt som allt omfattades 9 av 19 departement av förändringen. En klar majoritet av regeringen berördes således inte alls av ombildningen.

Den mest anmärkningsvärda (och på förhand mest haussade förändringen) i den sedan länge aviserade regeringsombildingen som offentliggjordes igår var att finansminister Stournaras lämnar sin post. Stournaras kommer förmodligen att tillträda som ny chef för Bank of Greece. Han ersätts av Gikas Hardouvelis. Det betyder att en så kallad teknokrat ersätts av en annan.

Mer specfikt är Hardouvelis en nationalekonom, som dock växlat mellan akademins, näringslivets och politikens domäner. I den senare domänen arbetade han för premiärminister Papademos och var  inblandad i 2012 års förhandlingar mellan den grekiska regeringen och den så kallade trojkan om en nedskrivning av landets skulder. Denna erfarenhet samt att han kommer från en mer neutral bakgrund kan, om man får göra en bedömning, spela en nyckelroll i de återkommande förhandlingarna med EU, IMF och ECB.



Några av utnämningarna kommer säkerligen att bli debatterade. Till dessa hör Makis Voridis och Andreas Loverdos. Den sistnämnde blev kritiserad för sina uttalanden gentemot HIV-drabbade kvinnor.

En annan aspekt av utnämningarna som är värd att uppmärksamma är att antalet kvinnor på regeringsposter stiger: Angeliki Gerekou, Fofi Gennimata och Evi Christofilopoulou är nya  namn i regeringen. Sedan tidigare återfinns Olga Kefalogianni i posten som turismminister. Tilläggas bör att Sofia Voultepsi blir ny talesperson för regeringen. Man bör dock notera att de tre förstnämnda enbart är biträdande ministrar. När det gäller kvinnor, så är tomrummet i grekisk politik stort.

Sett i sin helhet är det ännu något för tidigt att göra en slutlig bedömning av ombildningen. Regeringen knyter till sig ett par personer, som i fallet Loverdos, som tidigare hade lämnat de två regeringspartierna, vilket kan bidra till att stabilisera det bräckliga regeringsunderlaget. Det har spekulerats i att utnämningarna är ett led i att dra tydligare konfliktlinjer gentemot oppositionen och anlägga ett fränare tonläge. Det återstår att se.

Gårdagens regeringsombildning utgör i praktiken en marginell förändring (med ett par undantag). Mer avgörande är hur den nya regeringen lyckas med sina åtaganden. Där har den nye finansministern en mer substantiell roll att spela. Hardouvelis har, likt sin företrädare Stournaras, ett tufft jobb framför sig.

Frågetecken består efter valet

Resultatet efter söndagens val i Grekland är tankeväckande. Det visar att det är en klar framgång för det största oppositionspartiet, Syriza. Samtidigt pekar valresultatet på att regeringskoalitionen i viss utsträckning lyckas mobilisera ett stöd för att motverka en hotande kollaps. Valresultatet är även ett tecken på att ytterkantspartier vinner stöd, men visar även att spännande saker sker i den politiska mitten.  Valet visar på att många frågetecken består.

National voting by party		Turnout: 59.9%
Current or declared group	Party/list name	Seats won	+/- (2009)	Vote share
EPP	New Democracy (ND)	5	-3	22.7%
S&D	Olive Tree – Democratic Alignment (Elia)	2	-6	8.0%
GUE/NGL	Coalition of the Radical Left – Unitary Social Front (Syriza)	6	+5	26.6%
GUE/NGL	Communist Party of Greece (KKE)	2	0	6.1%
S&D	The River (To Potami)	2	+2	6.6%
EFD	Independent Greeks	1	+1	3.5%
new	Golden Dawn	3	+3	9.4%

Söndagens besked från väljarna är på många sätt och vis mycket intressant. Ser man till söndagens valresultat till Europaparlamentet är det en framgång för Syriza. Partiet vann flest röster bland samtliga partier, vilket mynnade ut i fem nya mandat till Europaparlamentet; en avsevärd ökning jämfört med föregående val. Lägg till att partiets kandidat till guvernör för Atenregionen (Attiki), Rena Dourou, med knapp  men avgörande marginal lyckades vinna över den sittande guvernören Yannis Sgouros (50,83% mot 49,17%). Att partiet lyckades vinna en guvernörspost i en sådan strategisk region är ett genombrott. Nu har partiet något av ett skyltfönster för att visa upp sin politik.

Att  Syrizas partiordförande, Tsipras, dagen därpå stegade in till residenset för landets president för att framföra sin partiets åsikt om att val ska hållas inom en snar framtid, är en följdriktig konsekvens av valresultatet. Syriza har en förlig vind i sina segel för närvarande.

Valresultatet är dock även en påtaglig besvikelse för Syriza. Marginalen jämtemot regeringskoalitionen är inte tillräckligt stor för att begära att nyval hålls omgående. Översatt till mandat (vilket Syriza har gjort en poäng av) skulle söndagens valresultat inte räcka till ett maktskifte. Sett till 2012 års valresultat är söndagens valresultat en knapp men tydlig tillbakagång för partiet. Det finns ett antal förklaringar till detta - denna analys är en av de intressantaste.

Det finns, enkelt utttryckt, en berättigad skepsis mot partiet. En del av denna skepsis har sin grund i partiets politik och historik: Syriza består av en samling olika partier, några av dessa med en renodlad marxistisk prägel, och uppfattas som ett vänsterpopulistisk parti (statsvetaren Andreas Johansson Heinö bidrar med några intressanta uppslag här). Syrizas kärna står med andra ord långt ut till vänster. Dess ledning har försökt föra partiet mot mitten, för att attrahera nya och större väljargrupper. Partiet har dock inte lämnat sitt förflutna, och har ej konkretiserat sin politik: partiet har fört en hårt opposition mot regeringskoalitionens politik, men har ej formulerat vad det - uttryckt i konkreta förslag med tillhörande finansiering -  istället vill genomföra. Det återstår att se om Dourou kan ändra bilden av detta. Valresultatet visar som sagt  att väljarna hyser många frågetecken gentemot partiet.

Söndagens besked är även ett tecken på att regeringskoalitionen, numera bestående av Ny Demokrati och Pasok lyckades mobilisera ett stöd för att stävja en hotande kollaps. Om resultatet för de två regeringspartierna kombinerna, så överträffar de Syrizas resultat. Det lär bidra till att regeringen, om än haltande söker regera vidare.

För Pasok var resultatet oväntat men sannolikt välkommet; en frånvaro av representation i Europaparlamentet hade bidragit till att krisstämpeln partiet blivit än mer tydligt. Nu lyckades partiet behålla två mandat.

Samtidigt är valresultatet intressant om man beaktar Greklad som helhet: pm Syriza gick starkt i storsstaden Aten, så hävade Ny Demokrati och Pasok sina positioner i övriga Grekland. Det finns en intressant stad-landsbygdsdimension som kan vara värd att beakta. En gissning är att den följer samma trend som i övriga Europa. Grekland är långt ifrån en isolerad ö när det gäller strömmar i opinionen.

Denna strömning gäller även framväxten av ytterkantspartier. Från vänster har Syriza vuxit fram, från höger Gyllene Gryning. Det senare partiet fick tre mandat; i föregående val hade partiet noll. Något som inte visas av mandatfördelningen är att det högerpopulistiska/nationalistiska LAOS - var bara ett par tiondelar från ett mandat. Räknar man in KKE och Självständiga greker, så har ytterkantspartier vunnit 12 av 22 grekiska mandat till Europaparlamentet. Det visar på den förändring som skett av det politiska landskapet på bara ett par år.

Förändringens vindar har även blåst hos Demokratisk vänster (Dimar). Valresultatet var en katastrof. I veckan som gick fick dess partiordförande, Fotis Kouvelis, att meddela sin avgång. För ett år sedan satt partiet i regeringsställning. Dess framtid är oklar. Nu ser partiet ut att få lämna det grekiska parlamentet, om Syriza lyckas forcera igenom ett val.

Det finns dock, avslutningsvis, ett par detaljer av valresultatet som är värda uppmärksamma här. Om ytterkantspartiet träder fram, så danas även den politiska mitten om. Under 2014 har ett antal partier sett dagens ljus. Ett sådant är To Potami, (ung. Floden). 6,6% av rösterna och två mandat får sägas vara en god avkastning. Partiet har som mantra en politik utan politiker. Det återstår att se hur det kan påverka politiken. Dess framtid är ett av många frågestecken som kvarstår efter söndagens val.

Uppdatering 2 juni: Den här eftervalsanalysen av The Economist kan vara intressant att ta del av. 

Kommer att tiebreaket att brytas - inför Europaparlamentsvalet

Den första valomgången blev en oviss histora. Eller rättare sagt, det råder ett tiebreak för närvarande. Inför den andra valomgången kommande söndag, då även valet till Europaparlamentet ska hållas, ser opinionen ut att röra på sig.

Två opinionsmätningar som presenterades idag, knappt 48 timmar innan vallokalerna öppnar, ger Syriza ett visst övertag. Syriza har sagt sig söka få till stånd nyval ifall utfallet blir tillräckligt stort till partiets fördel - en siffra som nämnts är 4,6%. Om så blir fallet avgörs i den utsträckning partierna lyckas mobilisera väljarna att gå till vallokalen och lägga sin röst i valurnan. Valdeltagandet till Europaparlamentsvalet har sjunkit. Den som bäst lyckas mobilisera väljarna att lämna sofflocket och gå ut och rösta har mycket att vinna. Varje röst kommer i praktiken att ge en extra tyngd när valresultatet ska sammanställas.

Mycket av intresset inför valet, och som kan påverka röstbenägenheten, är det som händer i Aten med omnejd. Syriza gick fram i den första valomgången förra söndagen, men lyckades inte gå hela vägen. Detta har påverkat slutspurten i valkampanjen. Atens borgmästare Kaminis (oberoende, men med socialdemokratisk bakgrund) och dennes utmanare Sakellaridis (Syriza) gick hårt åt varandra i denna debatt. Tonläget lär intensifieras innan valkampanjen är över.

De hårda verbala kängorna som delas ut av kandidaterna och partierna drar möjligtvis uppmärksamhet ifrån det nybildade partiet To Potamis (Floden) framfart. Partiet säger sig föra en politik utan politiker, och kan ses som en reaktion på det sätt som den politiska debatten förs. Till skillnad från de många nybildade partier som sett dagens ljus under det senaste året, så verkar luften inte ha gått ur Potami. I alla fall inte än. Partiet ser ut att lyckas ta ett mandat.

Dock innehåller de nedanstående opinionssiffrorna ett mått av osäkerhet. De ger inte en exakt bild av hur det politiska landskapet ser ut i Grekland. Först på söndag, fram emot midnatt, kommer dimmorna att skingras. Vi får veta mer då.

(Alco)

Syriza 24,2%
ND 20.8 %
Gyllene gryning 7,7 %
Potami 5,8 %
Pasok 5.3 %
KKE 4,8 %
Självständiga greker 3,3 %
Demokratisk vänster 1,8 %

Osäkra väljare: 12,4 %

(GPO)

Syriza 23,2 %
ND 22,2 %
Gyllene gryning 8 %
Pasok 7 %
Potami 7 %
KKE 5,6 %
Självständiga greker 3,5 %
Demokratisk vänster 2,5 %
Ekologerna (De gröna) 2 %