Om auktoritär populism

Den auktoritära populismens framväxt i Europa behandlades i ett seminarium denna vecka. De grekiska erfarenheten visar på att bilden är komplicerad, mot bakgrund av Syrizas tid vid makten.

Grekland sticker ut. Tillsammans med Ungern och Polen hör Grekland till de länder i Europa vars "politiska landskap numera helt domineras av auktoritär populism". Detta enligt det index som en tankesmedja presenterade den 20 juni. Författarna till den rapport i vilket indexet presenteras drar slutsatsen att populismen växer sig starkare i Europa.

Det är för Greklands del ingen nyhet. Det är mycket i linje med den slutsats som till till exempel Open Europe drar, och som man kan läsa mer om i detta inlägg som skrevs för drygt ett år sedan. Populism är en strömning som återfinns i grekisk politik sedan lång tid tillbaka.

                      (Ovan: Open Europes kategoriserng av det grekiska politiska landskapet)

Man skulle även rent av säga att populism präglar grekisk politik av idag: Vänsterpopulistiska SYRIZA sitter i regering tillsammans med högerpopulistiska Oberoende greker sedan ett år och två val tillbaka. Därutöver återfinns auktoritära Gyllene Gryning och KKE i det grekiska parlamentet. Dessutom knackar ett antal mer eller mindre populistiska partier på dörren in till parlamentet. Räknar man dessutom in populistisk retorik, så går det att sträcka den populismens sfären ännu vidare ut.

Dock finns det anledningen att fundera över populismens framtid. Det är lätt att bli pessimistisk när man tar del av slutsatsen i indexrapporten. Författarna skriver: "populismen är inte en tillfällig utmaning utan ett permanent hot. Det finns ingenting som tyder på att stödet skulle minska på kort sikt. Det är inte ens särskilt troligt att ökningen kommer att avta. De populistiska partierna är här för att stanna. De auktoritära idéernas genomslag är däremot i högsta grad en öppen fråga."

Det är möjligt att så är fallet och att författarna får rätt. Men samtidigt finns det stråk av erfarenheter som ger upphov till eftertänksamhet. Hur annars ska man tolka följande? Efter ett år vid vid makten kan man konstantera att premiärminister Tsipras, nästan på punkt efter punkt, genomfört precis den motsatta politik som han gått till val på. Jämför man idag med valet i september 2015 har popularitetssiffrorna för Syriza sjunkit avsevärt; mer än hälften av väljarna har försvunnit. Under denna tid har Syriza splittrats: Folklig enhet och Frihetlig färd är partier som brutit sig ur. På senare tid har dessutom en rörelse - "Paraitithite" - dykt upp som kräver att regeringen och premiärministern avgår. Allt detta ledar fram tilll att frågan om den auktoritära populismens framtid och framväxt i högsta grad är obesvarad. Den grekiska erfarenheten visar hur nyckfull dess öde är.