Filmtips: Kris - ett grekiskt drama

De senaste fem åren har varit omvälvande i Grekland. Fjärran från de höjder och den eufori som landet befann sig efter 2004 års olympiska spel och vinst i fotbolls-EM befinner sig Grekland för närvarande i en fem år lång djup kris utan slut och utan synbar botten. "Kris -  ett grekiskt drama" är en dokumentär som söker fånga upp skeendet under denna tid.

Det är knappast en djupdykning som filmen gör. Nikos Katsaounis och Nina Maria Paschalidou, som tillsammans ligger bakom filmen, söker inte komma närmare krisens uppkomst. Statistik och andra källor som skulle kunna kasta ljus på krisens omfattning och orsak lyser med sin frånvaro.

Kanske är det inte heller filmens avsikt. Den låter istället olika greker ge ord på sin erfarenhet av krisen. Filmen går snarare på tvären. 

"Kris - ett grekiskt drama" är på det stora hela en mosaik. Och en ingång till att förstå de frågor som sätter sin prägel på landet idag. Se den gärna. 

 

Allagi

Den som tar del av World Economic Forums (WEF) senaste ranking har en trevlig läsning framför sig. I alla fall om man betraktar resultaten ur ett svenskt perspektiv. Sverige hamnar nämligen på en fjärde plats. Även om värdet av sådana mätningar kan diskuteras, så kan man argumentera för att de visar på tillståndet i landet. Mätningen är litet av ett slags läkarkontroll. Det gäller Sverige. Och det gäller även Grekland.

För koalitionsregeringen i Grekland är troligtvis WEFs resultat besvärande om än inte akut (Grekland återfinns först på plats 96 och fortsätter därmed fortsätter sin nedåtgående färd). Sannolikt är regeringen mer oroad av de färska ekonomiska siffrorna som offentliggjorts i dagarna. Arbetslösheten fortsätter att stiga till rekordhöga 24,4%. BNP fortsätter att krympa; minus 6,3% det senaste kvartalet. Som grädde på moset väntar besök från Herman von Rompuy och ett antal företrädare av trojkan, i vars händer Greklands avgörande ligger. Ett negativt utfall av trojkans utvärdering av landet och en Grexit kan bli verklighet förr snarare än senare.

Som det inte var nog sjunker regeringens popularitet. Ny Demokrati krymper till 25% enligt en nyligen genomförd mätning. PASOK är nere på 8%, i det närmaste en katastrofal siffra och närmast otänkbar bara för ett par år sedan. Samtidigt stiger stödet för oppositionen. De mer extrema oppositionspartierna går fram. Populistiska inslag i politiken är förekommande. Medvinden i opinionen gäller i synnerhet Gyllene Gryning, som noterar 10,5%, som därmed är det tredje största partiet i landet (efter Syriza, som noterar 24%) sett till opinionssiffrorna.

Även om det finns ett antal mer akuta överväganden finns det anledning till för regeringen att titta närmare på WEF:s rapport. Tillgång på kapital, flexibilitet på arbetsmarknaden, ekonomisk stabilitet, infrastruktur och kvalitativa offentliga tjänster är ett antal nyckelfaktorer som behöver åtgärdas för att ett land ska kunna utvecklas i en gynnsam riktning. Liknande slutsatser dras för övrigt i rapporter från OECD och Heritage Foundation. Konditionen, för att fortsätta liknelsen, behöver förbättras.

Kommer koalitonsregeringen att kunna ta sig an dessa utmaningar? Svaret är både ja och nej. Nej, beroende på att de två koalitionens två seniora partners i mångt och mycket ligger bakom landets nuvarande läge. Att de två partierna även riskerar att stöta sig med den stora gruppen offentligt anställda - en viktig väljarbas som båda partier under årens lopp byggt upp och hämtad stöd ifrån - är ytterligare en faktor som talar emot förändringar. Svårt är även att öppna upp stängda sektorer och skyddade yrkesgrupper som gynnats av status quo. Tidigare erfarenheter är föga hoppingivande.

Samtidigt finns det antal faktorer som talar för att en förändring kommer till stånd. För ett ja talar att de impopulära politiska besluten tas ömsesesidigt - och drabbar de båda huvudsakliga antagonisterna. Att regeringen även kan peka på trojkan och dess memorandum (som därmed får ta sig an den föga uppskattade rollen som åskledare för opinionen) är ytterligare en bidragande faktor. Slutligen är läget sådant att den enda vägen ut för koalitionen är framåt: opinionssiffrorna, arbetslöshetsstatistiken, och en rad andra indikatorer, skapar ett sådant tryck att koalitionen nödgas vidta de åtgärder som rekommenderats och som man förbundit sig till.

Kommer detta företag att lyckas? Det är svårt att avgöra. På sikt är erfarenheten den att tuffa beslut och ekonomiska reformer ger resultat. Flåset förbättras, något som även uppmärksammas i följande meningar i nationalekonomen Andreas Berghs Wibbleföreläsning från i våras:

"De offentliga utgifterna under krisens år 1993 hamnade runt 70 procent av BNP. Siffran är unik för en marknadsekonomi i fredstid, unik på ett alarmerande sätt. Jag inser att det finns många för vilka
dessa siffror inte säger särskilt mycket. Ett annat sätt att beskriva situationen i Sverige är att den var skrämmande lik den som Grekland befunnit sig i ett bra tag nu".

Slutsatsen är given. Utmaningen likaså.

Mellan förtvivlan och hopp

Efter fem års ekonomisk kris, tre decennier med två partier i regeringsställning och ett omvälvande val i maj är det politiska landskapet i Grekland förändrat i grunden. Nya aktörer träder in på banan.

Liberala sympatisörer är några av dessa aktörer som dykt upp. I denna artikel på Liberal debatt berättar jag mer om läget för dem. Till skillnad från liberaler i andra länder är dock grekiska liberaler inte enbart kluvna. De är dessutom splittrade. Försök att samlas, som det inför valet i juni, görs men det är inte givet att det går att samsas och samarbeta.

En stekhet månad väntar

Termometern frustar. Det är +32 grader i Aten idag. Värmebölja råder. Ändå är det bara början på en stekhet månad. Idag skriver jag på SVT Debatt om vad som väntar Grekland.

I september kommer nämligen trojkan att åter besöka Grekland. Då kommer även den utvärdering av landets prestationer som trojkan – EU, ECB och IMF – genomför att slutföras och resultatet offentliggöras. Betyget som de delar ut kan i mångt och mycket vara ett avgörande.

Mer att läsa: SVD, DN1, DN2

Ett vägval för regeringen

Arbetsmarknadsstatistiken som kom i mitten av veckan är förmodligen ingen rolig läsning för den grekiska regeringen. Arbetslösheten stiger till rekordhöga 23,1%. 1 147 372 personer letar idag efter ett jobb enligt rapporten om läget på arbetsmarknaden. Värre är det för den som är ung. Mer än varannan ungdom - 54,9%  för att vara exakt - står utan jobb. Det sätter en oerhörd press på regeringen att agera. Samtidigt befinner den sig i en rävsax.

Arbetslösheten kommer nämligen att stiga ännu mer. Enligt de åtaganden som regeringen förbundit sig i memorandumet med trojkan (EU, ECB och IMF) kommer regeringen att reducera antalet anställda inom offentlig sektor. Just nu överlägger koalitionsregeringen om att flytta 40 000 offentliganställda i en arbetsmarknadsreserv, vilket innebär att de under en tidsperiod tid får reducerad lön innan de släpps los. Förhoppningen är att dessa ska kunna övervintra i hopp om att vindarna vänder.

Det ser inte ut så för tillfället. Savas Robolis, ekonomiprofessor och verksam för facket GSEE, förutspår att arbetslösheten stiger till 29% nästa år. Samtidigt noterar han att närmare 674 000 jobb har försvunnit under de fyra år som krisen hittills har varat i landet. BNP har sjunkit med över 20% under denna tid (och fortsätter att sjunka). Läget är prekärt.

Många unga överväger att lämna landet i jakten på ett nytt jobb. En del har redan gjort det. Det lär minska arbetslöshetsstatistiken i landet, men kommer fortsätta att skapa tryck på regeringen. Den har hamnat i något av ett vägskäl.

Den grekiska koalitionsregeringens företrädare, där Ny Demokrati och Pasok har huvudrollerna, befinner sig för närvarande i en delikat sits. De ska montera ned den väljarplattform som de har varit med om att bygga upp. Stödet till, från och av anställda i offentlig sektor har i decennier bildat stommen i Pasoks och Ny Demokratis regeringsambitioner. Offentliganställda har länge haft en trygg ställning (den grekiska konstitutionen förbjuder rentav att en offentliganställd avskedas). I gengäld har de två partierna kunnat hämta röster från denna sektor.

Samtidigt har priset för detta stöd från offentlig sektor varit att en ineffektiv och rigid byråkrati som lagt en våt filt över utvecklingen i landet. Att fortsätta gå vidare längs med samma bana är till synes omöjligt. Memorandumet sätter därutöver ett effektivt stopp för det.

Vägvalet kan därmed redan vara gjort. De senaste veckornas styrkedemonstration i det tysta från  IMFs, ECBs och EU sida visar att vägen är utstakad. Samtidigt kommer pressen från oppositionen i allmänhet och väljarna i synnerhet bidra till att regeringen agerar. Att IMF och ECB för närvarande till synes agerar i rollen som bad cop kan möjligtvis ses som en skänk som ovan när regeringen ska göra sitt val.

Från maraton till sprint

Efter långa och sega förhandlingar lyckades till slut koalitionsregeringen i Grekland komma överens om besparingar motsvarande 11,5 miljarder euro. Det var den lätta biten. Nu  förväntas ett helt annat tempo i regeringens verksamhet. För finansminister Yannis Stournaras, som innehar en nyckelroll i den fortsatta arbetet, väntar en hektisk tid.

Tempot behöver ökas. När The Economist går igenom läget i förändringsarbetet sedan trojkans föregående besök i februari är detta det bestående intrycket. Av 300 planerade reformer som skulle ha genomförts enligt den plan som memorandumet satt upp har bara 100 slutförts. Av de 50 miljarder euro som staten skulle ha inkasserat genom privatiseringar har blott 3 miljarder räknats hem. Listan kan göras lång. Mycket kvarstår.

Det är svårigheterna med att hålla tidtabellen och till fyllest genomföra åtgärderna i den som i mångt och mycket förklarar den frustration som kan skönjas i trojkans (dvs. IMF, ECB och den europeiska kommissionen), uttalanden under det senaste året. IMF har rentav övervägt att dra tillbaka stödet till Grekland. ECB har slutat acceptera grekiska statsobligationer som säkerhet. EU:s representanter har på allvar skissat på för- och nackdelar att Grekland lämnar eurosamarbetet. Trojkans tålamod tryter.

En viktig faktor för att den grekiska koalitionsregeringen ska kunna vinna tid och tillit såväl hos trojkans representanter som hos greker i gemen är att återställa tilltron till rättsstaten. Att bekämpa korruption är en av dessa åtgärder som behöver genomföras.

Leandros Rakintzis, som sedan lång tid tillbaka anförtrotts uppgiften att bekämpa korruption, noterar att korruptionen minskar. Omfånget på de ökända "fakelakia", kuverten som krävts för att saker och ting ska ske, blir allt magrare. Men det beror till viss del på att grekers lönekuvert blir allt magrare. I längden kan det arbete som Rakintzis med flera lägger ned bidra till att återställa förtroendet för staten.

Vilket inte är helt lätt, i synnerhet när två av koalitionens huvudpartners, Pasok och Ny Demokrati, ansvarat för att det fallfärdiga system som de nu måste förändra.

Det är just därför finansminister Stournaras kommer att ha en nyckelroll. Som utomstånde, teknokrat en  akademiker hämtad bortom den politiska världen belastas han inte av det förflutna på samma sätt som koalitionsregeringens kabinett. Det kan underlätta arbetet med att genomdriva reformer och förändringar. Samtidigt är det inte ett enkelt uppdrag. I och med att målgången är satt till 2014 innebär det att Stournaras, och regeringen som helhet, behöver växla från maratontempo till sprint.

Mer att läsa: Leandros Rakintzis har förmodligen världens mest otacksamma jobb. Du kan läsa mer om det här.

SVD, DN

Ett rollspel?

Den drygt två veckor gamla koalitionsregeringen i Grekland möter sin första stora utmaning idag. Mötet med trojkan, det vill säga representanter för europeiska kommissionen, ECB och IMF, är ett avgörande. Regeringen ska då presentera besparingar omfattande 11,5 miljarder euro och en plan på hur man ska fortsatta vandra vidare längs den väg som memorandumet stakat ut.

Misslyckas regeringen med att övertyga trojkan kommer troligtvis kranarna att dras åt. Den boll som leder till att Grekland lämnar euron sätts då sannolikt i rullning. Pressen på Stournaras, Samaras och de övriga medlemmarna i koalitionen är stor.

Om detta möte skriver jag idag i denna artikel på SVT Debatt. Rubriken för artikeln (som inte är satt av mig) leder lätt tanken fel: IMF hotar inte länder. Däremot genomför den internationella valutafonden ett viktigt uppdrag: att upprätthålla stabilitet bland världens ekonomier och bidra till att länder i kris kan komma upp på banan igen. Ibland sker det genom att IMF, till synes, antar rollen som bad cop.

Dock kan denna monolit till institution göra åtskilligt för att skingra den aura av mystik  som omger den. Att tala genom att vara tyst leder lätt till att utrymmet för rykten, spekulation och missförstånd ökar. Resultatet kanske inte alltid blir så lyckat.

Mer att läsa: Jens Henriksson skriver tänkvärt om vad den internationella valutafonden gör och inte gör.


I augusti kommer en artikel jag skrivit om läget för liberalismen i Grekland ut på Liberal Debatt.