Den som tar del av World Economic Forums (WEF) senaste ranking har en trevlig läsning framför sig. I alla fall om man betraktar resultaten ur ett svenskt perspektiv. Sverige hamnar nämligen på en fjärde plats. Även om värdet av sådana mätningar kan diskuteras, så kan man argumentera för att de visar på tillståndet i landet. Mätningen är litet av ett slags läkarkontroll. Det gäller Sverige. Och det gäller även Grekland.
För koalitionsregeringen i Grekland är troligtvis WEFs resultat besvärande om än inte akut (Grekland återfinns först på plats 96 och fortsätter därmed fortsätter sin nedåtgående färd). Sannolikt är regeringen mer oroad av de färska ekonomiska siffrorna som offentliggjorts i dagarna. Arbetslösheten fortsätter att stiga till rekordhöga 24,4%. BNP fortsätter att krympa; minus 6,3% det senaste kvartalet. Som grädde på moset väntar besök från Herman von Rompuy och ett antal företrädare av trojkan, i vars händer Greklands avgörande ligger. Ett negativt utfall av trojkans utvärdering av landet och en Grexit kan bli verklighet förr snarare än senare.
Som det inte var nog sjunker regeringens popularitet. Ny Demokrati krymper till 25% enligt en nyligen genomförd mätning. PASOK är nere på 8%, i det närmaste en katastrofal siffra och närmast otänkbar bara för ett par år sedan. Samtidigt stiger stödet för oppositionen. De mer extrema oppositionspartierna går fram. Populistiska inslag i politiken är förekommande. Medvinden i opinionen gäller i synnerhet Gyllene Gryning, som noterar 10,5%, som därmed är det tredje största partiet i landet (efter Syriza, som noterar 24%) sett till opinionssiffrorna.
Även om det finns ett antal mer akuta överväganden finns det anledning till för regeringen att titta närmare på WEF:s rapport. Tillgång på kapital, flexibilitet på arbetsmarknaden, ekonomisk stabilitet, infrastruktur och kvalitativa offentliga tjänster är ett antal nyckelfaktorer som behöver åtgärdas för att ett land ska kunna utvecklas i en gynnsam riktning. Liknande slutsatser dras för övrigt i rapporter från OECD och Heritage Foundation. Konditionen, för att fortsätta liknelsen, behöver förbättras.
Kommer koalitonsregeringen att kunna ta sig an dessa utmaningar? Svaret är både ja och nej. Nej, beroende på att de två koalitionens två seniora partners i mångt och mycket ligger bakom landets nuvarande läge. Att de två partierna även riskerar att stöta sig med den stora gruppen offentligt anställda - en viktig väljarbas som båda partier under årens lopp byggt upp och hämtad stöd ifrån - är ytterligare en faktor som talar emot förändringar. Svårt är även att öppna upp stängda sektorer och skyddade yrkesgrupper som gynnats av status quo. Tidigare erfarenheter är föga hoppingivande.
Samtidigt finns det antal faktorer som talar för att en förändring kommer till stånd. För ett ja talar att de impopulära politiska besluten tas ömsesesidigt - och drabbar de båda huvudsakliga antagonisterna. Att regeringen även kan peka på trojkan och dess memorandum (som därmed får ta sig an den föga uppskattade rollen som åskledare för opinionen) är ytterligare en bidragande faktor. Slutligen är läget sådant att den enda vägen ut för koalitionen är framåt: opinionssiffrorna, arbetslöshetsstatistiken, och en rad andra indikatorer, skapar ett sådant tryck att koalitionen nödgas vidta de åtgärder som rekommenderats och som man förbundit sig till.
Kommer detta företag att lyckas? Det är svårt att avgöra. På sikt är erfarenheten den att tuffa beslut och ekonomiska reformer ger resultat. Flåset förbättras, något som även uppmärksammas i följande meningar i nationalekonomen Andreas Berghs Wibbleföreläsning från i våras:
"De offentliga utgifterna under krisens år 1993 hamnade runt 70 procent av BNP. Siffran är unik för en marknadsekonomi i fredstid, unik på ett alarmerande sätt. Jag inser att det finns många för vilka
dessa siffror inte säger särskilt mycket. Ett annat sätt att beskriva situationen i Sverige är att den var skrämmande lik den som Grekland befunnit sig i ett bra tag nu".
Slutsatsen är given. Utmaningen likaså.
För koalitionsregeringen i Grekland är troligtvis WEFs resultat besvärande om än inte akut (Grekland återfinns först på plats 96 och fortsätter därmed fortsätter sin nedåtgående färd). Sannolikt är regeringen mer oroad av de färska ekonomiska siffrorna som offentliggjorts i dagarna. Arbetslösheten fortsätter att stiga till rekordhöga 24,4%. BNP fortsätter att krympa; minus 6,3% det senaste kvartalet. Som grädde på moset väntar besök från Herman von Rompuy och ett antal företrädare av trojkan, i vars händer Greklands avgörande ligger. Ett negativt utfall av trojkans utvärdering av landet och en Grexit kan bli verklighet förr snarare än senare.
Som det inte var nog sjunker regeringens popularitet. Ny Demokrati krymper till 25% enligt en nyligen genomförd mätning. PASOK är nere på 8%, i det närmaste en katastrofal siffra och närmast otänkbar bara för ett par år sedan. Samtidigt stiger stödet för oppositionen. De mer extrema oppositionspartierna går fram. Populistiska inslag i politiken är förekommande. Medvinden i opinionen gäller i synnerhet Gyllene Gryning, som noterar 10,5%, som därmed är det tredje största partiet i landet (efter Syriza, som noterar 24%) sett till opinionssiffrorna.
Även om det finns ett antal mer akuta överväganden finns det anledning till för regeringen att titta närmare på WEF:s rapport. Tillgång på kapital, flexibilitet på arbetsmarknaden, ekonomisk stabilitet, infrastruktur och kvalitativa offentliga tjänster är ett antal nyckelfaktorer som behöver åtgärdas för att ett land ska kunna utvecklas i en gynnsam riktning. Liknande slutsatser dras för övrigt i rapporter från OECD och Heritage Foundation. Konditionen, för att fortsätta liknelsen, behöver förbättras.
Kommer koalitonsregeringen att kunna ta sig an dessa utmaningar? Svaret är både ja och nej. Nej, beroende på att de två koalitionens två seniora partners i mångt och mycket ligger bakom landets nuvarande läge. Att de två partierna även riskerar att stöta sig med den stora gruppen offentligt anställda - en viktig väljarbas som båda partier under årens lopp byggt upp och hämtad stöd ifrån - är ytterligare en faktor som talar emot förändringar. Svårt är även att öppna upp stängda sektorer och skyddade yrkesgrupper som gynnats av status quo. Tidigare erfarenheter är föga hoppingivande.
Samtidigt finns det antal faktorer som talar för att en förändring kommer till stånd. För ett ja talar att de impopulära politiska besluten tas ömsesesidigt - och drabbar de båda huvudsakliga antagonisterna. Att regeringen även kan peka på trojkan och dess memorandum (som därmed får ta sig an den föga uppskattade rollen som åskledare för opinionen) är ytterligare en bidragande faktor. Slutligen är läget sådant att den enda vägen ut för koalitionen är framåt: opinionssiffrorna, arbetslöshetsstatistiken, och en rad andra indikatorer, skapar ett sådant tryck att koalitionen nödgas vidta de åtgärder som rekommenderats och som man förbundit sig till.
Kommer detta företag att lyckas? Det är svårt att avgöra. På sikt är erfarenheten den att tuffa beslut och ekonomiska reformer ger resultat. Flåset förbättras, något som även uppmärksammas i följande meningar i nationalekonomen Andreas Berghs Wibbleföreläsning från i våras:
"De offentliga utgifterna under krisens år 1993 hamnade runt 70 procent av BNP. Siffran är unik för en marknadsekonomi i fredstid, unik på ett alarmerande sätt. Jag inser att det finns många för vilka
dessa siffror inte säger särskilt mycket. Ett annat sätt att beskriva situationen i Sverige är att den var skrämmande lik den som Grekland befunnit sig i ett bra tag nu".
Slutsatsen är given. Utmaningen likaså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar