Idag lämnar Grekland officiellt det tredje bailoutprogrammet. Det är en dag för reflektion.
Efter nästan tio år av kris lämnar Grekland ännu ett bailoutprogram. Det tredje i ordningen, för att vara korrekt. Det är tveksamt om det är något att fira. Det är förmodligen mer lämpligt att ägna tillfället åt att reflektera. Det finns en hel del att reflektera över: bailoutprogrammet må vara över, men krisen består.
Krisen är på många sätt unik. Den är komplex och den har olika dimensioner. Det kan vara på sin plats att gå igenom dess olika aspekter: den ekonomiska, den sociala, den politiska, och, som en kombination av de tre föregående, den humanitära krisen.
Den ekonomiska krisen är kanske den som har varit mest enkel att visualisera. Kanske på grund av att den går att mäta och på så vis göras mer begriplig. I tid och utsträckning är den ekonomiska depression som Grekland upplevt mer omfattande än den som USA genomlevde under 1930-talet, den som i historieböckerna betecknas som "The Great Depression". Den amerikanska ekonomin föll från en topp 1929 och nådde en botten fyra år senare, 1933. Därefter återhämtade sig ekonomin. Utvecklingen i Grekland liknar den i USA på 1930-talet. Från den topp som den grekiska ekonomin befann sig 2007 har närmare en fjärdedel av landets ekonomi fallit bort. Det finns dock en väsentlig skillnad jämfört The Great Depression. Den grekiska ekonomin fortsatte att falla åtta år efter det att krisen inleddes. Även om prognosen för 2018 pekar på en blygsam tillväxt på cirka 1.1 procent är det långt tillbaka till hur det var innan mätt i BNP. När och om nationalekonomer och andra uppdaterar definitionen av en ekonomisk depression är det mycket som talar för att Grekland kommer att bli en måttstock mot vilka andra depressioner mäts.
Men det slutar inte där. Parallellt med den ekonomiska, sociala och humanitära krisen pågår dessutom en politisk. Det politiska landskapet i Grekland har i samband med krisen förändrats påtagligt. Det är idag knappt igenkännbart. Små, nischade partier som tidigare befunnit sig långt ut i marginalerna av det politiska spektrumet har i samband med krisen vuxit i popularitet och vunnit inflytande. Ett av dem, SYRIZA, har två gånger om bildat regering tillsammans med ett annat nationalistiskt uppstickarparti från den rakt motsatta änden av det politiska spektrumet, Oberoende greker (ANEL). Många nya partier har skapats, blommat upp och fallit undan under denna tid. Samtidigt har gamla, etablerade partier sett avhoppare lämna och väljare överge dem. Perioden kännetecknas av ett flertal regeringar har kommit och fallit under ett relativt kort tidsintervall. Under en period av sex år har fem val till parlamentet hållits. Detta indikerar omfattningen av den politiska krisen i landet.
Allt detta bidrar med ytterligare dimensioner till den kris som Grekland går igenom, en kris som i mångt och mycket är olik andra. Samtidigt är det oklart vad som kommer bidra till att krisen avslutas.
Att få igång den ekonomiska utvecklingen är en viktigt verktyg för att ta sig ur krisen. Utländska direktinvesteringar pekas ut som en nyckel. Det finns dock utmaningar för att få igång en sådan utveckling, vilket projekt som Ellenikon och Eldorado Mining pekar på. Det säger en del att Grekland rankas på plats 59 av 190 länder av Transparency International när det gäller förekomsten av korruption och på plats 67 av 190 i Världsbankens ranking när det gäller lättheten att bedriva affärer i landet. Byråkratin i landet beskrivs som byzantisk och administrationen som antik. Det finns mycket att göra för att modernisera och uppdatera statsapparaten.
Det finns dock ljuspunkter. Det kan vara värt att lyfta fram dessa som en kontrast mot den mörka bild som tecknas av landet. Den för landet viktiga turistsektor upplever för närvarande ett uppsving. Landet uppvisar ett (primärt) överskott i dess finanser. Det finns spjutspetsforskning som intresserar och attraherar, särskilt inom solceller, vilket Porfyrosprojektet är ett tecken på. (Som kuriosa kan nämnas att den uppmärksammade elbilsproducenten Tesla undersöker möjligheten att etablera ett forskningscenter i Grekland).
Om detta räcker att avsluta den långvariga krisen återstår dock att se. Något säger mig att Greklands senaste odysse är långt ifrån över. I fjärran hägrar ännu Ithaca.
Efter nästan tio år av kris lämnar Grekland ännu ett bailoutprogram. Det tredje i ordningen, för att vara korrekt. Det är tveksamt om det är något att fira. Det är förmodligen mer lämpligt att ägna tillfället åt att reflektera. Det finns en hel del att reflektera över: bailoutprogrammet må vara över, men krisen består.
Krisen är på många sätt unik. Den är komplex och den har olika dimensioner. Det kan vara på sin plats att gå igenom dess olika aspekter: den ekonomiska, den sociala, den politiska, och, som en kombination av de tre föregående, den humanitära krisen.
Den ekonomiska krisen är kanske den som har varit mest enkel att visualisera. Kanske på grund av att den går att mäta och på så vis göras mer begriplig. I tid och utsträckning är den ekonomiska depression som Grekland upplevt mer omfattande än den som USA genomlevde under 1930-talet, den som i historieböckerna betecknas som "The Great Depression". Den amerikanska ekonomin föll från en topp 1929 och nådde en botten fyra år senare, 1933. Därefter återhämtade sig ekonomin. Utvecklingen i Grekland liknar den i USA på 1930-talet. Från den topp som den grekiska ekonomin befann sig 2007 har närmare en fjärdedel av landets ekonomi fallit bort. Det finns dock en väsentlig skillnad jämfört The Great Depression. Den grekiska ekonomin fortsatte att falla åtta år efter det att krisen inleddes. Även om prognosen för 2018 pekar på en blygsam tillväxt på cirka 1.1 procent är det långt tillbaka till hur det var innan mätt i BNP. När och om nationalekonomer och andra uppdaterar definitionen av en ekonomisk depression är det mycket som talar för att Grekland kommer att bli en måttstock mot vilka andra depressioner mäts.
Men den kris som Grekland genomgår låter sig inte enbart fångas in i begreppet ekonomisk depression. Krisen är mer omfattande än så. I sviterna av krisen i Grekland har fattigdomen ökat, de disponibla inkomsterna sjunkit, pensionerna sänkts och de sociala konsekvenserna blivit allt mer omfattande: Som en yttersta följd av krisen har självmordstalen ökat. Parallellt har födslotalen sjunkit. Nästan ingen som bor i Grekland har kunnat undgå krisens effekter; såväl gammal som ung har påverkats. Bland pensionärer lever 45% under den så kallade fattigdomsgränsen. Kanske än mer kännbara är konsekvenserna för de unga: mer än hälften står utan jobb i Grekland. Många unga lämnar landet eftersom de inte ser någon framtid i det. Det råder, tio år senare, en social kris i Grekland.
Samtidigt som många unga lämnar landet kommer dagligen till Grekland människor som flyr för sina liv från de blodiga konflikterna i Syrien, Afrika och Mellanöstern. Visserligen är flödena avsevärt mindre än vad de var vid krisens höjdpunkt 2015 (då mer än 350 000 anlände sjövägen till Grekland). Men flödena finns kvar. De droppar in pö om pö, i knappt sjövärdiga båtar, vid Chios, vid Rhodos och vid andra öar som löper längs med den turkiska kusten. Som en följd av att vägen in till Europa stängts väntar många migranter under svåra förhållanden på möjligheten att ta sig vidare, eller åtminstone att få ett besked. Den humanitära krisen är långt ifrån över.
Samtidigt som många unga lämnar landet kommer dagligen till Grekland människor som flyr för sina liv från de blodiga konflikterna i Syrien, Afrika och Mellanöstern. Visserligen är flödena avsevärt mindre än vad de var vid krisens höjdpunkt 2015 (då mer än 350 000 anlände sjövägen till Grekland). Men flödena finns kvar. De droppar in pö om pö, i knappt sjövärdiga båtar, vid Chios, vid Rhodos och vid andra öar som löper längs med den turkiska kusten. Som en följd av att vägen in till Europa stängts väntar många migranter under svåra förhållanden på möjligheten att ta sig vidare, eller åtminstone att få ett besked. Den humanitära krisen är långt ifrån över.
Men det slutar inte där. Parallellt med den ekonomiska, sociala och humanitära krisen pågår dessutom en politisk. Det politiska landskapet i Grekland har i samband med krisen förändrats påtagligt. Det är idag knappt igenkännbart. Små, nischade partier som tidigare befunnit sig långt ut i marginalerna av det politiska spektrumet har i samband med krisen vuxit i popularitet och vunnit inflytande. Ett av dem, SYRIZA, har två gånger om bildat regering tillsammans med ett annat nationalistiskt uppstickarparti från den rakt motsatta änden av det politiska spektrumet, Oberoende greker (ANEL). Många nya partier har skapats, blommat upp och fallit undan under denna tid. Samtidigt har gamla, etablerade partier sett avhoppare lämna och väljare överge dem. Perioden kännetecknas av ett flertal regeringar har kommit och fallit under ett relativt kort tidsintervall. Under en period av sex år har fem val till parlamentet hållits. Detta indikerar omfattningen av den politiska krisen i landet.
Allt detta bidrar med ytterligare dimensioner till den kris som Grekland går igenom, en kris som i mångt och mycket är olik andra. Samtidigt är det oklart vad som kommer bidra till att krisen avslutas.
Att få igång den ekonomiska utvecklingen är en viktigt verktyg för att ta sig ur krisen. Utländska direktinvesteringar pekas ut som en nyckel. Det finns dock utmaningar för att få igång en sådan utveckling, vilket projekt som Ellenikon och Eldorado Mining pekar på. Det säger en del att Grekland rankas på plats 59 av 190 länder av Transparency International när det gäller förekomsten av korruption och på plats 67 av 190 i Världsbankens ranking när det gäller lättheten att bedriva affärer i landet. Byråkratin i landet beskrivs som byzantisk och administrationen som antik. Det finns mycket att göra för att modernisera och uppdatera statsapparaten.
Det finns dock ljuspunkter. Det kan vara värt att lyfta fram dessa som en kontrast mot den mörka bild som tecknas av landet. Den för landet viktiga turistsektor upplever för närvarande ett uppsving. Landet uppvisar ett (primärt) överskott i dess finanser. Det finns spjutspetsforskning som intresserar och attraherar, särskilt inom solceller, vilket Porfyrosprojektet är ett tecken på. (Som kuriosa kan nämnas att den uppmärksammade elbilsproducenten Tesla undersöker möjligheten att etablera ett forskningscenter i Grekland).
Om detta räcker att avsluta den långvariga krisen återstår dock att se. Något säger mig att Greklands senaste odysse är långt ifrån över. I fjärran hägrar ännu Ithaca.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar