Nya partier har dykt upp medan äldre partier har krympt ihop. Den politiska arenan i Grekland förändras på ett uppseendeväckande sätt.
Länge dominerades den politiska arenan i Grekland av två stora partier: Pasok och Ny Demokrati. Dessa två antagonister - vilka kan jämföras med (S) och (M) i Sverige - brukade samla i regel fyra av fem röster i valen. Sedan 2012 är denna situation historia.
Skulle val hållas idag, så skulle Pasok riskera att hamna utanför parlamentet. Ny Demokrati har försvagats (även om det har återhämtat sig en del). Dock är det svårt att se hur Ny Demokrati skulle kunna återfinnas i regeringsställning. Det är väl värt att uppmärksamma att i dagsläget är det bara ett fåtal mandat till fördel för regeringskoalitionen mellan Ny Demokrati och Pasok. Ett nyval kan inte uteslutas. Detta gäller i synnerhet om resultaten i de kommande valen i år går i fel riktning.
Samtidigt förändras den politiska arenan i Grekland. Den som har följt denna blogg under den senaste tiden har noterat att ett antal partier har sett dagens ljus: Nya Partiet, Unionen för hemlandet och folket samt Floden har dykt upp inom loppet av ett par veckor. Dessutom har ett antal politiska allianser och nätverk bildats, såsom Olivträdsalliansen och De 58, vilka kan gå över till att bli partier. Det finns med andra ord är rik flora av partier i det politiska landskapet.
För att ytterligare röra till det är det inte ovanligt att nya partier knoppas av från befintliga, eller att befintliga partier går samman till att bilda ett nytt. Det för närvarande största partiet, Syriza, består i själva verket av en koalition av sexton (!) partier. Den svenska politiska arenan kan framstå som ett under av överblickbarhet, i jämförelse.
Varför har det blivit så? Den långvariga kris som Grekland dras med är en katalysator till denna förändring av den politiska floran och faunan. Väljarna misstror de etablerade partier och letar efter andra alternativ. En annan katalysator, desto mindre uppmärksammad, är den relativt låga tröskeln för att komma in parlamentet: blott tre procent är spärren för att klivet in i parlamentet.
Mer intressant att fråga sig är i vilken riktning sker förändringen? Mer specifikt verkar mycket av förändringen koncentreras till den politiska centern och centrumvänstern. Nya Partiet framstår som ett slags socialliberalt parti av mittenkaraktär. Olivträdsalliansen och De 58 verkar för en förnyelse av politik som kan definieras som socialdemokratisk; de två rörelserna har för övrigt fört samtal med Pasok om samverkan. Nu verkar de två överväga att starta eget.
En annan intressant fråga att ställa är vem som tar initiativ till förändring. Det är en allra högsta grad en relevant fråga. När man går igenom den offentliggjorda listan på Flodens medlemmar, så har få - om någon - en partipolitisk koppling. "Politik utan politiker" är för övrigt partiets paroll. Denna beskrivning är (mer eller mindre) även giltig för de övriga partier och konstellationer som sett dagens ljus nyligen.
"Gör det själv" verkar vara ett mantra som gäller för dessa nya partier. Vi får se hur det går. 2014 ser i vart fall ut att bli ett spännande politiskt år.
Länge dominerades den politiska arenan i Grekland av två stora partier: Pasok och Ny Demokrati. Dessa två antagonister - vilka kan jämföras med (S) och (M) i Sverige - brukade samla i regel fyra av fem röster i valen. Sedan 2012 är denna situation historia.
Skulle val hållas idag, så skulle Pasok riskera att hamna utanför parlamentet. Ny Demokrati har försvagats (även om det har återhämtat sig en del). Dock är det svårt att se hur Ny Demokrati skulle kunna återfinnas i regeringsställning. Det är väl värt att uppmärksamma att i dagsläget är det bara ett fåtal mandat till fördel för regeringskoalitionen mellan Ny Demokrati och Pasok. Ett nyval kan inte uteslutas. Detta gäller i synnerhet om resultaten i de kommande valen i år går i fel riktning.
Samtidigt förändras den politiska arenan i Grekland. Den som har följt denna blogg under den senaste tiden har noterat att ett antal partier har sett dagens ljus: Nya Partiet, Unionen för hemlandet och folket samt Floden har dykt upp inom loppet av ett par veckor. Dessutom har ett antal politiska allianser och nätverk bildats, såsom Olivträdsalliansen och De 58, vilka kan gå över till att bli partier. Det finns med andra ord är rik flora av partier i det politiska landskapet.
För att ytterligare röra till det är det inte ovanligt att nya partier knoppas av från befintliga, eller att befintliga partier går samman till att bilda ett nytt. Det för närvarande största partiet, Syriza, består i själva verket av en koalition av sexton (!) partier. Den svenska politiska arenan kan framstå som ett under av överblickbarhet, i jämförelse.
Varför har det blivit så? Den långvariga kris som Grekland dras med är en katalysator till denna förändring av den politiska floran och faunan. Väljarna misstror de etablerade partier och letar efter andra alternativ. En annan katalysator, desto mindre uppmärksammad, är den relativt låga tröskeln för att komma in parlamentet: blott tre procent är spärren för att klivet in i parlamentet.
Mer intressant att fråga sig är i vilken riktning sker förändringen? Mer specifikt verkar mycket av förändringen koncentreras till den politiska centern och centrumvänstern. Nya Partiet framstår som ett slags socialliberalt parti av mittenkaraktär. Olivträdsalliansen och De 58 verkar för en förnyelse av politik som kan definieras som socialdemokratisk; de två rörelserna har för övrigt fört samtal med Pasok om samverkan. Nu verkar de två överväga att starta eget.
En annan intressant fråga att ställa är vem som tar initiativ till förändring. Det är en allra högsta grad en relevant fråga. När man går igenom den offentliggjorda listan på Flodens medlemmar, så har få - om någon - en partipolitisk koppling. "Politik utan politiker" är för övrigt partiets paroll. Denna beskrivning är (mer eller mindre) även giltig för de övriga partier och konstellationer som sett dagens ljus nyligen.
"Gör det själv" verkar vara ett mantra som gäller för dessa nya partier. Vi får se hur det går. 2014 ser i vart fall ut att bli ett spännande politiskt år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar