Rollerna är ombytta inom det grekiska vänsterblocket. Om Pasok är ett parti i spillror, så håller Syriza på att bygga ihop ett parti ur spillrorna. Den brokiga allians av sexton stycken småpartier som täcker upp alla möjliga socialistiska ideologier är på god väg att bilda ett enhetligt parti. Dessutom skördar Syriza framgångar i opinonen. Partiet fångar för närvarande upp 31,5% av rösterna i en mätning och har lyckats knyta till sig många av de väljare som tidigare röstat på Pasok. Syriza är på god väg att skapa sig en dominerande roll inom grekisk politik; en roll som Pasok tidigare haft.
Syrizas partiordförande Alexis Tsipras är i mångt och mycket ingenjören bakom denna förvandling. Tsipras har skapat enighet (men långt ifrån helt) inom den egna alliansen. Han har även varit skicklig på att förstå den grekiska opinionen, som är både upprörd och uppgiven: upprörd på grund av att de två tidigare dominerande partiernas, Pasok och NDs, svårigheter att hantera den ekonomiska kris som drabbat landet; uppgiven på grund av att fem års ansträngningar inte har lyckats vända på den nedåtgående utvecklingen. Detta har Syriza använt sig av.
Genom att kartlägga den grekiska opinionen, appellera till viktiga väljargrupper och även sikta in sig mot missnöjet mot memorandumet (uppgörelserna med IMF, ECB och EU om besparingar och reformer) fick partiet något av ett genombrott i valet i maj i år. Genom att valet i juni kom att utvecklas till en folkomröstning om memorandumet hamnade fokus på Tsipras och hans parti. Sedan valet i juni har partiet utvecklats till Greklands tydligaste oppositionsparti, som hämtar mycket av sitt stöd kring ett betydande missnöje med den politik som koalitionsregeringen för.
Man bör dessutom inte underskatta effekten av den kontrast som uppstår när Syriza ställs mot de övriga partierna. Tsipras och Syriza upplevs i dagsläget som unga och fräscha krafter, till skillnad mot de etablerade partierna ND och Pasok, som växelvis suttit vid makten de senaste fyra årtiondena. Partiet åtnjuter nyhetens behag.
Men gäller detta även framöver? Det finns utmaningar även för Syriza. En första sådan är en intern. Att samla så många olika röster till ett enda parti som samlas kring en gemensam politik låter sig inte göras över en natt: Syriza rymmer allt från kommunister, antikapitalister, ekologiska socialister till mer reforminriktade socialdemokrater. Ytterligare en utmaning är att föra fram en konkret sakpolitik; det är här som skon börjar klämma.
En bidragande anledning till att Syriza inte vann valet i juni handlar om dess politik: partiet ville riva upp memorandumet, men kunde inte visa hur man istället skulle få Grekland på fötter igen. Partiet ville behålla den offentliga sektorn utan att visa hur det skulle finansieras. Partiet ville att landet skulle vara kvar i euron, men kunde inte övertyga väljarna om hur det skulle kunna överens med EU. Listan kan göras lång.
Syriza befinner sig med andra ord i samma sits som många (små) partier gör när de får ett parlamentariskt genombrott: man har fått uppmärksamhet och röster, men kommer man att få fortsatt förtroende i kommande val? Och hur behåller man stödet när man väl tvingas konkretisera vad exakt det är som man vill göra? Det är en huvudvärk får såväl Syriza som för Tsipras. Fast å andra sidan kan man förmoda att denna huvudvärk är att föredra framför den som Pasok dras med för närvarande; en huvudvärk som Venizelos förmodligen inte skulle ha något emot att ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar