"När kommer vändningen?" Om det är någon fråga som ställs mer ofta i Grekland än andra är det sannolikt just den.
Om man utgår ifrån den senaste arbetslöshetsstatistiken, så dröjer vändningen ett tag till. Den grekiska statistikmyndigheten Elstat redovisade i veckan att arbetslösheten i landet steg till 27.2% i januari månad, vilket drygar ut landets dystra rekord jämfört med övriga länder inom EU. Siffran innebär en ökning med 1,5 procentenheter jämfört med föregående månad och att ytterligare 11 653 anmäldes arbetslösa.
Möjligen kan dessa arbetslöshetssiffror bidragit till att SYRIZA gick ut i media och krävde att nyval hålls. Situationen är ohållbar, menar partiordförande Tsipras, som även yrkar på att regeringen avgår till för förmån för att ge andra alternativ utrymme att föra en annan politik; detta för att få till stånd en vändning.
Tsipras utspel får sägas vara ganska väntat: Syriza har gått starkt framåt under det senaste året. I de senaste månadernas mätningar ligger partiet jämsides med Ny Demokrati. Så även i den senaste mätningen, som återges här nedan:
Ny Demokrati 26.6%
SYRIZA 26.2%
Gyllene Gryning 11.3%
PASOK 7.7%
Självständiga greker 7.4%
Demokratisk Vänster 5.9%
KKE 5.8%
Opinionssiffrorna pekar på att Syriza har svårt att bilda regering, ifall nyval hålls. Partiet kan inte ensamt bilda regering även med de 50 bonusmandat som tillfaller det största partiet i ett val. Syriza har även svårt att attrahera andra partier: KKE (kommunistpartiet), en logisk partner, återupprepade i veckan som gick att det vägrar samarbete med andra partier. Även andra partier ställer sig kallsinniga till Syriza. Det finns med andra ord ett antal frågetecken kring utspelet.
Möjligtvis kan Tsipras utspel ses vara ett sätt för Syriza att sätta press på koalitionen och att bibehålla initiativet inom oppositionen. Samtidigt underminerar återkommande krav på nyval förtroendet för Syriza. Som detta inlägg visar lämnar Tsipras och Syriza fortfarande en del att önska i väljarnas ögon. Väljarna lär ställa krav på ökad konkretion för att ge Tsipras förtroendet att leda landet. Hur den alternativa politiken ska se ut är ännu oklar.
I vilket fall känner koalitionsregeringen press på sig. Pressen kommer i första hand från den så kallade trojkan, som kräver att regeringen fortsätter med sina åtaganden. När parterna möttes nu i veckan kretsade diskussionen om hur den offentliga sektorn ska trimmas, bankerna stöpas om och ekonomin reformeras, för att få fortsatt ekonomiskt stöd från EU, IMF och ECB.
Pressen kommer även internt inom koalitionsregeringen, främst från Pasok som känner att dess fortsatta existens som parti är hotat. Partiet är idag en skugga av sitt forna jag. Koalitionsregeringens framtid är under utmaning.
Mer specifikt handlar utmaningen för regeringen att få igång ekonomin i landet och att få ner arbetslösheten. Mätningar visar, föga förvånande, på att väljarna är besvikna på hur utvecklingen hittills har varit. Hur en vändning ska komma tillstånd är det många som undrar, i de mätningar som görs. Mycket av förhoppningarna knyts till finansminister Stournaras, som spelar en nyckelroll i den fortsatta utveckling.
En vändning verkar dock ha kommit till Grekland. Kulturen i landet frodas, även om många kulturövare lever under knappa förhållanden. Detta avsnitt i Kobra, som visades nu i veckan, söker utreda hur krisen i landet har verkat som en katalysator för kulturlivet. Det är något av en paradox.
Krisens skugga är lång. Den vilar tungt över landet. Hur man ska ta sig ur den är ännu oklart. Man fortsätter dock att vänta.
Ta leme!
Uppdatering 15/4: Enligt denna uppgift från BBC spås den grekiska ekonomin vissa tillväxt 2014. Det kommer att finnas anledning till att återkomma till denna prognos.
Nb. Jag uppdaterar för närvarande denna blogg mindre ofta. Jag tvittrar dock regelbundet uppdateringar kring det som händer i Grekland. Mitt konto på twitter är @haralamposk
lördag 13 april 2013
söndag 24 mars 2013
Om krisen på Cypern: same, same but different
Relationen mellan Grekland och Cypern är tät och ömsesidig. För närvarande går den mest åt ett håll: den dagsaktuella krisen på Cypern är till stor del importerad från Grekland. Cypriotiska banker har varit exponerade mot Grekland och har på vis dragit in Cypern i en alldeles egen kris. Samtidigt påverkar det som sker i Cypern även Grekland; inte minst när det gäller det ekonomiska utbytet mellan länderna. Även resten av euroområdet riskerar att påverkas av det som sker på ön i Medelhavets utkant.
"Just when you thought it was safe": The Economist vet hur man sätter en fyndig rubrik
Även om Cyperns ekonomi motsvarar en droppe av eurozonens totala BNP så riskerar denna droppe att utlösa en tsunami. Landet riskerar att gå i statsbankrutt om inte en uppgörelse nås mellan den cypriotiska regeringen och "trojkan" (dvs. IMF, ECB och EU). Redan imorgon (läs måndag 25/3) kan ECB stänga av den kran som försörjer den cypriotiska ekonomin med likviditet. Om så sker är krisen fullbordad.
Men även om landet är litet, så är dess påverkan på omvärlden stor. Den finns en befogad oro att det som sker på Cypern kan sätta igång en kedjeraktion bland sparare och finansiella aktörer inom övriga Europa. Till detta hör Cyperns geopolitiska läge, vilket ställer till med ytterligare bekymmer. Eurokrisen riskerar att återvända och gå in i en förvärrad fas. Det är med detta som bakgrund som den välkända tidskriften låter Cypern pryda omslaget på dess senaste nummer.
Hur kunde detta ske? Krisen på Cypern har likheter med den på Grekland, men skiljer sig dock från den grekiska på ett antal punkter. Vad länderna har gemensamt är en offentlig sektor som inte reformerats och som har inslag av klientelism och nepotism. Det som skiljer länderna åt är att krisen på ön dels påminner om den i Island (en snabbväxande finansiell sektor som rasar samman) och dels den i Spanien (en bostadsboom som brister). Taget tillsammans skapade dessa tre komponenter den kris som för närvarande skakar om ön, och i förlängningen Europa.
Lästips: Den här artikeln av Megan Greene på Bloomberg visar på de svåra val som Cypern står inför.
Ett cypriotiskt perspektiv lämnas i detta blogginlägg - den visar bakgrunden till dagens kris.
Det händer mycket i Cypern för närvarande. Jag kommenterar händelseförloppet på twitter, för den som vill veta mer.
"Just when you thought it was safe": The Economist vet hur man sätter en fyndig rubrik
Även om Cyperns ekonomi motsvarar en droppe av eurozonens totala BNP så riskerar denna droppe att utlösa en tsunami. Landet riskerar att gå i statsbankrutt om inte en uppgörelse nås mellan den cypriotiska regeringen och "trojkan" (dvs. IMF, ECB och EU). Redan imorgon (läs måndag 25/3) kan ECB stänga av den kran som försörjer den cypriotiska ekonomin med likviditet. Om så sker är krisen fullbordad.
Men även om landet är litet, så är dess påverkan på omvärlden stor. Den finns en befogad oro att det som sker på Cypern kan sätta igång en kedjeraktion bland sparare och finansiella aktörer inom övriga Europa. Till detta hör Cyperns geopolitiska läge, vilket ställer till med ytterligare bekymmer. Eurokrisen riskerar att återvända och gå in i en förvärrad fas. Det är med detta som bakgrund som den välkända tidskriften låter Cypern pryda omslaget på dess senaste nummer.
Hur kunde detta ske? Krisen på Cypern har likheter med den på Grekland, men skiljer sig dock från den grekiska på ett antal punkter. Vad länderna har gemensamt är en offentlig sektor som inte reformerats och som har inslag av klientelism och nepotism. Det som skiljer länderna åt är att krisen på ön dels påminner om den i Island (en snabbväxande finansiell sektor som rasar samman) och dels den i Spanien (en bostadsboom som brister). Taget tillsammans skapade dessa tre komponenter den kris som för närvarande skakar om ön, och i förlängningen Europa.
Lästips: Den här artikeln av Megan Greene på Bloomberg visar på de svåra val som Cypern står inför.
Ett cypriotiskt perspektiv lämnas i detta blogginlägg - den visar bakgrunden till dagens kris.
Det händer mycket i Cypern för närvarande. Jag kommenterar händelseförloppet på twitter, för den som vill veta mer.
onsdag 20 mars 2013
Vårstädning
Jag har vårstädat min blogg. Gamla inlägg har tagits bort för att lämna plats åt nya. Layouten har arbetats om (något).
I samband med städningen efterlyser jag ämnen att skriva om framöver. Är det något du vill veta mer av? Hör gärna av dig!
Jag nås snabbast och enklast via twitter - @haralamposk - men går givetvis att nås genom denna blogg för tips och synpunkter.
Ta leme!
I samband med städningen efterlyser jag ämnen att skriva om framöver. Är det något du vill veta mer av? Hör gärna av dig!
Jag nås snabbast och enklast via twitter - @haralamposk - men går givetvis att nås genom denna blogg för tips och synpunkter.
Ta leme!
fredag 15 mars 2013
Det bubblar
Det är lugnare. Det är rent av mycket, mycket lugnare. Jämfört med det turbulenta läget för ett år sedan så råder det närmast stiltje i den grekiska politiken. Titta man närmare på vad som händer så bubblar det under ytan.
Det säger mycket om sakernas tillstånd att gårdagens uppgift om att arbetslösheten i Grekland stigit till rekordhöga 26% togs emot med vad som närmast kan liknas vid en axelryckning. Uppgiften om att mer om var fjärde person på arbetsmarknaden saknar arbete idag skulle i många fall vara tillräcklig för att fälla en regering. En förtroendeomröstning skulle ligga i tangentens riktning. Att så inte är fallet kan sägas bero på att gemene man och kvinna har förlikat sig med läget. Det ovanliga har på något sätt blivit till ett normaltillstånd.
Det betyder dock inte att läget föredras: 74% tycker att landet utvecklas i fel riktning enligt en mätning som publicerades igår av Public Issue. Många greker funderar på att emigrera. Andra har redan gjort det. Läget är ansträngt. Det bubblar under ytan.
Samma mätning visar på att det politiska landskapet inte förändrats något nämnvärt de senaste tre månaderna. Noterbart är att oppositionspartiet Syriza är något större än regeringspartiet Ny Demokrati (ND). Oberoende Grekers ras har hejdats samtidigt som Gyllene Gryning backar något. Så här ser läget ut i siffror:
Syriza 29.5 %
ND 28.5%,
Gyllene Gryning 10%
Oberoende Greker 8%
Pasok 7.5%,
DimAr 6%,
KKE 5.5%
Mest intressant att följa för närvarande, ur ett politiskt perspekt, är hur Alexis Tsipras och Syriza söker positionera sig. Syriza arbetar målmedvetet med att knuffa bort Pasok ur leken och ta över dess position som regeringsparti.
Tsipras själv söker bygga bilden av sig själv som en person kapabel att leda landet: för en tid sedan medverkade han vid en ceremoni till minne av Ny Demokratis ledare Konstantinos Karamanlis och höll ett tal. Det ovanliga steget att en socialist som Tsipras betygar sin respekt för en högerikon som Karamanlis hade syftet att kasta Tsipras i ett annorlunda ljus. Tanken är att bygga upp ett förtroende för Tsipras inför en bredare allmänhet.
Samtidigt söker Tsipras och Syriza behålla sin väljarbas som befinner sig (långt) till vänster. Hans besök i Venezuela i samband med Hugo Chavez bortgång kan ses som ett sätt att intyga för sin väljarbas var han står politiskt. Det är en svår balansgång. Frågan är om Tsipras i jakten på nya väljare stöter bort de gamla.
Väljarna är i alla fall nyfikna på Tsipras. Enligt ovannämnda mätning stiger Tsipras popularitet: Samaras noterar 43% och Tsipras 44%. Tsipras har dock en bit kvar till att ses som en allvarlig utmanare till premiärministerposten. Väljarna tycker att Samaras (44%) är bäst på den posten. Tsipras noterar 27%.
Helt klart dock är att Tsipras håller på att på allvar etablera sig som en viktig aktör på den politiska arenan i Grekland. Om detta är tillräckligt för att rucka på det status quo som råder för närvarande återstår att se.
Nb. Jag har inte uppdaterat denna blogg på ett tag. Jag tvittrar dock regelbundet uppdateringar kring det som händer i Grekland. Mitt konto på twitter är @haralamposk
Ta leme!
Det säger mycket om sakernas tillstånd att gårdagens uppgift om att arbetslösheten i Grekland stigit till rekordhöga 26% togs emot med vad som närmast kan liknas vid en axelryckning. Uppgiften om att mer om var fjärde person på arbetsmarknaden saknar arbete idag skulle i många fall vara tillräcklig för att fälla en regering. En förtroendeomröstning skulle ligga i tangentens riktning. Att så inte är fallet kan sägas bero på att gemene man och kvinna har förlikat sig med läget. Det ovanliga har på något sätt blivit till ett normaltillstånd.
Det betyder dock inte att läget föredras: 74% tycker att landet utvecklas i fel riktning enligt en mätning som publicerades igår av Public Issue. Många greker funderar på att emigrera. Andra har redan gjort det. Läget är ansträngt. Det bubblar under ytan.
Samma mätning visar på att det politiska landskapet inte förändrats något nämnvärt de senaste tre månaderna. Noterbart är att oppositionspartiet Syriza är något större än regeringspartiet Ny Demokrati (ND). Oberoende Grekers ras har hejdats samtidigt som Gyllene Gryning backar något. Så här ser läget ut i siffror:
Syriza 29.5 %
ND 28.5%,
Gyllene Gryning 10%
Oberoende Greker 8%
Pasok 7.5%,
DimAr 6%,
KKE 5.5%
Mest intressant att följa för närvarande, ur ett politiskt perspekt, är hur Alexis Tsipras och Syriza söker positionera sig. Syriza arbetar målmedvetet med att knuffa bort Pasok ur leken och ta över dess position som regeringsparti.
Tsipras själv söker bygga bilden av sig själv som en person kapabel att leda landet: för en tid sedan medverkade han vid en ceremoni till minne av Ny Demokratis ledare Konstantinos Karamanlis och höll ett tal. Det ovanliga steget att en socialist som Tsipras betygar sin respekt för en högerikon som Karamanlis hade syftet att kasta Tsipras i ett annorlunda ljus. Tanken är att bygga upp ett förtroende för Tsipras inför en bredare allmänhet.
Samtidigt söker Tsipras och Syriza behålla sin väljarbas som befinner sig (långt) till vänster. Hans besök i Venezuela i samband med Hugo Chavez bortgång kan ses som ett sätt att intyga för sin väljarbas var han står politiskt. Det är en svår balansgång. Frågan är om Tsipras i jakten på nya väljare stöter bort de gamla.
Väljarna är i alla fall nyfikna på Tsipras. Enligt ovannämnda mätning stiger Tsipras popularitet: Samaras noterar 43% och Tsipras 44%. Tsipras har dock en bit kvar till att ses som en allvarlig utmanare till premiärministerposten. Väljarna tycker att Samaras (44%) är bäst på den posten. Tsipras noterar 27%.
Helt klart dock är att Tsipras håller på att på allvar etablera sig som en viktig aktör på den politiska arenan i Grekland. Om detta är tillräckligt för att rucka på det status quo som råder för närvarande återstår att se.
Nb. Jag har inte uppdaterat denna blogg på ett tag. Jag tvittrar dock regelbundet uppdateringar kring det som händer i Grekland. Mitt konto på twitter är @haralamposk
Ta leme!
måndag 4 mars 2013
En marginalanteckning
Det kan framstå som en bagatell. Uppgifterna från i söndags om att den grekiska centralbanken i hemlighet flög in euro från andra länder bör dock inte avfärdas som en petitetess. Det kan snarare ses som att det fanns en uppriktig (och långt driven) oro för en "bank run" skulle utlösas i takt med att folk drog ut sina pengar. Om en sådan hade inträffat, hade det troligtvis tippat Grekland ut ur eurozonen och in i förvärrad kris.
Det mest anmärkningsvärda med uppgifterna är varför inte den grekiska centralbanken berättade att den flög in i likividet när läget var som värst under 2012. Upplysningen hade dämpat (men troligtvis inte stoppat) det volatila läge som landet befann sig i.
Av denna anledning är det intressant att spekulera i hur dessa uppgifter hade påverkat utfallet i de två val som hölls under 2012. Hade det parlamentariska läget sett annorlunda ut i dag?
Det mest anmärkningsvärda med uppgifterna är varför inte den grekiska centralbanken berättade att den flög in i likividet när läget var som värst under 2012. Upplysningen hade dämpat (men troligtvis inte stoppat) det volatila läge som landet befann sig i.
Av denna anledning är det intressant att spekulera i hur dessa uppgifter hade påverkat utfallet i de två val som hölls under 2012. Hade det parlamentariska läget sett annorlunda ut i dag?
onsdag 27 februari 2013
Harlem shake
Det är inte arbetslösheten. Det är inte trojkans besök. Inte heller är det turerna och turbulensen inom regeringskoalitionen. Det som givit utslag de senaste dagarna i Grekland är ett spontant utbrott som uppstått i sviterna av en viralt fenomen.
Uppskattningsvis 5000 - mestadels ungdomar - samlades i Athen för att delta i en flash mob. Arrangörna hade hoppats på fler. Att det ändå dök upp så många har säkert flera orsaker. Många av dessa handlar förmodligen om att, för en stund åtminstone, få göra något annat än att ständigt leva i skugga som krisen kastar.
Uppskattningsvis 5000 - mestadels ungdomar - samlades i Athen för att delta i en flash mob. Arrangörna hade hoppats på fler. Att det ändå dök upp så många har säkert flera orsaker. Många av dessa handlar förmodligen om att, för en stund åtminstone, få göra något annat än att ständigt leva i skugga som krisen kastar.
torsdag 21 februari 2013
Reformer istället för rigiditet
Generalstrejken i Grekland - den 30 i ordningen sedan krisens början - är den händelse som i dagarna väcker mest uppmärksamhet. Lite mindre uppmärksammat, för att inte säga knappt alls, är att just idag, den 21 februari, markerar uppgörelsen vilken innebar att Grekland löstes ut en andra gång och undvek att gå i total bankrutt. Uppgörelsen, som träffades under ett par hektiska dygn, innebar att ett antal andra krisdrabbade länder utöver Grekland räddades undas. Sannolikt innebar uppgörelsen även att den europeiska valutasamarbetet undgick att haverera. Med anledning av denna årsdag kan det vara intressant att reflektera över hur Europa inte ska hamna i samma sits som Grekland. Här nedan återfinns ett kort inlägg till denna debatt.
Idag på dagen för ett år sedan pustade många ut i Europa. Det betyder dock inte att vi idag kan andas ut. Uppgörelsen den 21 februari 2012 på totalt 386 miljarder euro bidrog inte enbart till att Grekland, kring vilken dramat hade kretsat kring, löstes ut. Även Irland och Portugal räddades undan bankrutt. EU köpte sig samtidigt tid för att ta sig an Italien och Spanien, vars fall väckte oro. I förlängningen räddades troligtvis det europeiska valutasamarbetet undan från ett totalt haveri. Det var nog med en lättnad som den belgiska finansministern Steven Vanackere kunde tala om uppgörelsen som ”ett sanningens ögonblick”. Natten till den 21 februari utgjorde kulmen på ett par dramatiska dygn.
Även om läget idag ett år senare är lugnare är det långt ifrån stabilt. Ett nytt ögonblick av sanning kan mycket väl närma sig. Det finns en växande insikt om att den europeiska skuldkrisen beror på en avsaknad av politik för reformer, tillväxt och utveckling. Under lång tid har en politik förts som, i olika utsträckning beroende på land, kännetecknas av protektionism, nepotism och klientelism. Motsatsen, det vill säga strukturomvandling, omdaning och anpassning till globala villkor och lokala behov, har lyst med sin frånvaro. Istället har man tagit den enkla vägen: lån på lån har lagts till för att finansiera skenande offentliga utgifter. Euro- och valutakrisen har sin rot i frånvaron av reformer. Vi skördar nu vad passiviteten har sått. Den 21 februari kastar fortfarande en skugga.
Ett klargörande kan här vara på sin plats. Många har lagt skulden för den nuvarande krisen på euron. Eurons konstruktion har brister. Men den har dock en viktig förtjänst. Den är bättre alternativet: de länder som drabbas hårdast av krisen – Spanien, Portugal, Grekland, Irland och Italien – uppvisar ett mycket starkt stöd för euron. Den ses som ett bättre alternativ jämfört med hur det var tidigare. Då kunde länderna låta sedelpressarna gå varma samtidigt som medborgarnas besparingar gröptes ur. I Italien, ett land som haft 58 regeringar på 65 år, ses euron som dess starkaste band till Europa. Den betraktas nästan som en säkerhet mot politikers bistrande förmåga att ta nödvändiga beslut för att sanera en tärd ekonomi. Euron tvingar beslutsfattare att ta bli mer aktiva för att vända på utvecklingen. Mer har hänt i Grekland under det senaste halvåret än under de trettio föregående åren.
Mer behöver dock hända för att undvika att den 21 februari upprepas. Det har gått snart 15 år sedan den europeiska handelspolitiken senast förändrades, reformerades och liberaliserades.
Tjänstehandeln, som pekas ut som en framtidssektor, hämmas fortfarande av regleringar som är kvarlevor av ett planekonomiskt tänkande från förra seklet. Miljövaror och tjänster, som skulle kunna underlätta arbetet med att nå klimatpolitiska mål, dras med betungande tullar, skatter och diskriminerande regleringar. Det är lätt och lockande att avfärda läget som ett problem för byråkrater långt borta i Bryssel. Det döljer dock det ömsesidiga beroende som påverkar Europas ekonomier; ett tillstånd som gäller i synnerhet för en öppen och exportberoende ekonomi som Sveriges.
Europa behöver förändring.
Det behövs helt enkelt mer reformer och mindre rigiditet, ökad öppenhet och minskad byråkrati. Det är först när Europas länder på allvar aspirerar på en hållbar ekonomisk politik som vi kan börja andas ut.
Idag på dagen för ett år sedan pustade många ut i Europa. Det betyder dock inte att vi idag kan andas ut. Uppgörelsen den 21 februari 2012 på totalt 386 miljarder euro bidrog inte enbart till att Grekland, kring vilken dramat hade kretsat kring, löstes ut. Även Irland och Portugal räddades undan bankrutt. EU köpte sig samtidigt tid för att ta sig an Italien och Spanien, vars fall väckte oro. I förlängningen räddades troligtvis det europeiska valutasamarbetet undan från ett totalt haveri. Det var nog med en lättnad som den belgiska finansministern Steven Vanackere kunde tala om uppgörelsen som ”ett sanningens ögonblick”. Natten till den 21 februari utgjorde kulmen på ett par dramatiska dygn.
Även om läget idag ett år senare är lugnare är det långt ifrån stabilt. Ett nytt ögonblick av sanning kan mycket väl närma sig. Det finns en växande insikt om att den europeiska skuldkrisen beror på en avsaknad av politik för reformer, tillväxt och utveckling. Under lång tid har en politik förts som, i olika utsträckning beroende på land, kännetecknas av protektionism, nepotism och klientelism. Motsatsen, det vill säga strukturomvandling, omdaning och anpassning till globala villkor och lokala behov, har lyst med sin frånvaro. Istället har man tagit den enkla vägen: lån på lån har lagts till för att finansiera skenande offentliga utgifter. Euro- och valutakrisen har sin rot i frånvaron av reformer. Vi skördar nu vad passiviteten har sått. Den 21 februari kastar fortfarande en skugga.
Ett klargörande kan här vara på sin plats. Många har lagt skulden för den nuvarande krisen på euron. Eurons konstruktion har brister. Men den har dock en viktig förtjänst. Den är bättre alternativet: de länder som drabbas hårdast av krisen – Spanien, Portugal, Grekland, Irland och Italien – uppvisar ett mycket starkt stöd för euron. Den ses som ett bättre alternativ jämfört med hur det var tidigare. Då kunde länderna låta sedelpressarna gå varma samtidigt som medborgarnas besparingar gröptes ur. I Italien, ett land som haft 58 regeringar på 65 år, ses euron som dess starkaste band till Europa. Den betraktas nästan som en säkerhet mot politikers bistrande förmåga att ta nödvändiga beslut för att sanera en tärd ekonomi. Euron tvingar beslutsfattare att ta bli mer aktiva för att vända på utvecklingen. Mer har hänt i Grekland under det senaste halvåret än under de trettio föregående åren.
Mer behöver dock hända för att undvika att den 21 februari upprepas. Det har gått snart 15 år sedan den europeiska handelspolitiken senast förändrades, reformerades och liberaliserades.
Tjänstehandeln, som pekas ut som en framtidssektor, hämmas fortfarande av regleringar som är kvarlevor av ett planekonomiskt tänkande från förra seklet. Miljövaror och tjänster, som skulle kunna underlätta arbetet med att nå klimatpolitiska mål, dras med betungande tullar, skatter och diskriminerande regleringar. Det är lätt och lockande att avfärda läget som ett problem för byråkrater långt borta i Bryssel. Det döljer dock det ömsesidiga beroende som påverkar Europas ekonomier; ett tillstånd som gäller i synnerhet för en öppen och exportberoende ekonomi som Sveriges.
Europa behöver förändring.
Det behövs helt enkelt mer reformer och mindre rigiditet, ökad öppenhet och minskad byråkrati. Det är först när Europas länder på allvar aspirerar på en hållbar ekonomisk politik som vi kan börja andas ut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)